Medan höstvinden svepte mellan husen satt jag i en soffa och fingrade på en kaffekopp. På andra sidan bordet satt en präst och mellan oss stod en påse skorpor som jag inhandlat på vägen dit. Inga vanliga skorpor utan sådan där som lyxiga bagerier gör av gårdagens bakverk. Kaffet hade börjat kallna medan vi berättade om våra respektive samfunds olika kriser och vedermödor, både gamla och nya, varpå jag kände att vi behövde byta ämne till något lite mera uppmuntrande.
Så jag lyfte blicken från kaffekoppen och frågade: ”Vad ger dig hopp?” Prästen behövde inte tänka efter utan svarade blixtsnabbt: ”Det vi gör just nu, ett ekumeniskt samtal där vi berättar om våra sår.”
Ekumenik kan se olika ut. Vissa betonar att man skall samlas runt det vi har gemensamt. Så har jag själv tänkt, både då jag som ung var med och anordnade ekumeniska bönenätter där vi bad om väckelse och för stadens bästa, eller då jag som nybliven pastor var med och arrangerade ekumeniska konferenser om stillhet och det inre livet.
Ett sätt att undvika utanförskap är att samlas kring det som skiljer oss åt.
— Eleonore Gustaffson
Så här i efterhand tänker jag att vi egentligen aldrig samlades kring det som alla kristna har gemensamt utan snarare runt ett gemensamt särintresse, oavsett om det var utåtriktat eller inåtriktat. Visserligen var det hoppingivande att få träffa likasinnade från andra samfund, men jag fick veta att de som inte delade vår strävan efter väckelse eller intresse för det inre livet kände sig exkluderade. Det kan knappast betraktas som en ekumenisk framgång. Vårt vi var för trångt.
Ett sätt att undvika den sortens utanförskap är att i stället samlas kring det som faktiskt skiljer oss åt. Att fokusera på splittringen och tillsammans sträva efter försoning. Ytterligare en variant är att fokusera på varje traditions särart och styrka i en gemensam förhoppning om att vi kan hjälpa varandra tack vare kompletterande kompetenser.
Och så finns det sårbarhetens ekumenik, den där vi delar vår brist med varandra. Och då inte i någon sorts tro på att vi skall kunna hjälpa varandra utan snarare i en gemensam medvetenhet om att hjälpen finns hos Jesus, kyrkans frälsare och herre. En ekumenik där vi som sårade syndare samlas runt Jesus.
Mellan mig och prästen stod påsen med skorpor. Men också Jesus, det dagliga mannat. Enhet är färskvara. Varje generation måste få göra sin resa. Jag och prästen tillhör samma generation. Vi är vana vid att sedan unga år möta kristna från olika samfund. Kanske har det skapat en trygghet, ingen av oss måste skryta, i alla fall inte där och då. Vi delar inte samma nattvardsbord, men vi kan dricka kaffe tillsammans. Och vi kan berätta om det som gör ont.
