Vi satt sju personer kring middagsbordet. Tre timmar senare har ingen talat om sina barn, sina föräldrar eller sin partner. Ingen har berättar hur den mår. Behöver jag säga att jag var den enda kvinnan vid bordet?
Frida Park ställer i Dagen frågan varför så få kvinnor föreläser och deltar i panelsamtal. Och jag tänker på evenemangsarrangören som suckande berättat att fyra av fem kvinnor tackar nej, medan fyra av fem män tackar ja. I Ledarpodden diskuterar Park bland annat det här med Eleonore Gustafsson och Josefin de Gregorio.
Är det så att kvinnor tänker fler steg framåt? ”Är jag verkligen rätt person för det här? Hur kommer det jag säger att landa? Vilken kritik tvingas jag möta?” Vi kvinnor tar kanske mer socialt ansvar – både i själva samtalet, och för hur samtalet sedan tas emot. Men att sluta där är att göra saken lite väl bekväm för oss kvinnor.
När vi ses pratar vi aldrig om teologi.
— Emma Audas
Min närmaste vän (kvinna, 38) är precis som jag doktor i teologi. Men när vi ses pratar vi aldrig om teologi. Vi pratar om relationer, om hur alla mår, om hur vi själva orkar. Inget av det vi talar om platsar i ett offentligt samtal – eller i en podd. Med tiden har samtalen med mina gamla vänner mindre handlat om ämnen och mer handlat om människor. All tid vi lägger på de här samtalen gör oss bättre på relationer – och lyckligare, enligt flera undersökningar. Men det vore ju märkligt om inte männen samtidigt blev skickligare där de lägger sin tid.
Låt oss gå tillbaka till det där middagsbordet. Om nu män med en fredagskväll till förfogande väljer att ägna den åt att prata om politik, medier och pågående krig i stället för att fråga hur familjen mår – skulle det inte synas när vi bjuder in föreläsare? Något ska de väl ändå få, dessa män som inte förmår prata relationer fast de egentligen vill; dessa män som gång på gång rapporterar mer pengar och makt men mindre tillfredsställelse med livet. För många är det svårt att hitta tid både för långa, personliga samtal och för att vara påläst om aktuell debatt.
Så vad behöver hända? Ska vi kvinnor prata mindre om relationer och mer om politik när vi umgås? Eller vill vi att de offentliga samtalen får en annan ton som gör att fler kvinnor känner sig kompetenta att delta? För även om jag uppskattar all den tid män(niskor) lägger på att bli kunniga i olika frågor kan jag uppleva att många män är dåliga på att tala om viktiga saker på ett sätt som blir relevant för det konkreta livet. Men jag kan också tycka att många kvinnor inte riktigt vågar prata sak – kanske av rädsla för kritik, eller av rädsla för att ses som exkluderande på något vis.
Nej, jag har inte många svar. Men en sak: Män och kvinnor borde umgås mer med varandra.
[ Frida Park: Var är alla kvinnor? ]
