Vi talar mycket om de som lämnat församlingarnas gemenskap och kanske också den kristna tron. Det är ett viktigt samtal och jag har deltagit i det under många år nu. Vissa lämnar överhettade sammanhang och deras berättelser är inte sällan dramatiska. Det stora tappet sker dock inte där, utan från de sammanhang där tron blivit nedtonad och anpassad till omvärlden. Men det sker i tysthet. Med tanke på dessa sammanhang vill jag pröva en utmanande tanke: Är det inte andra som borde lämna?
Alla tvivlar, men det är skillnad på tvivel och otro. Låt mig förklara detta historiskt. Under 1700-talet fanns det personer som inte ville tro att Jesus är Gud, på Hans försoningsdöd på korset, att graven var tom för att Han uppstått, att Han kommer åter för att döma världen och göra den ny.
De kallade sig unitarianer och bildade alternativa gemenskaper, vid sidan av kyrkan. Det kanske började som tvivel, men övergick till otro. Egentligen hade unitarianerna alltså inte svårt att tro trots fortsatt vilja, de föredrog en annan tro.
Sedan hände något märkligt. En ny generation unitarianer uppstod, fast de kallade sig inte unitarianer, utan kristna. De gick inte med i de alternativa gemenskaperna, utan stannade kvar i kyrkan. Under 1800-talets senare del hade de uppnått en dominerande ställning inom de teologiska utbildningarna. Präster och pastorer förkunnade mer och mer de nya lärorna. De utmålas som kyrkans räddning, men överallt där denna teologi fått genomslag krymper kyrkorna. Enstaka lokala församlingar kan under en kortare tid gå mot trenden, men i stort är den helt omöjlig att bortse från!
Nu står vi här, flera generationer senare och det går att vara kvar i kyrkan, och det går att jobba inom den, trots att man ägnar sig åt undanflykter från evangeliernas berättelse om en tom grav, trots att man på tvären mot alla de ansatser som låg bakom trosbekännelserna väljer att se dem som ”poesi”, trots att man inte ens tror på en existerande Gud som skapat världen.
Ofta beskrivs detta som att inte komma med ”färdiga svar” och att vara ”sökande”, men man är ungefär lika färdig som de som har en klassisk kristen tro – den utgör inte längre ett alternativ att söka sig till.
Det hade varit bättre om troende och tvivlare stannade i kyrkan - men att de som predikar otro gjorde det någon annanstans.
— Lars Gunther
Man kanske inte är helt färdig med vad man vill ha i stället, men den fortsatta undersökningen gäller enbart utformningen av sin otro, och den sker inom parametrar som bestämts av otron. Man har bestämt sig och därför talar vi inte om tvivel utan just om otro.
Där otro förkunnas bör vi inte vara förvånade att ingen tro väcks. För den kristna trons skull hade det varit bättre om troende och tvivlare stannade i kyrkan - men att de som predikar otro gjorde det någon annanstans. Den inomkyrkliga moderna unitarianismen väcker kanske inte anstöt, men gör heller ingen salig.
[ Lars Gunther: Svensk kristenhets problem är försiktighet till döds ]
