Det är inte bara i kyrkan som vi kämpar på med ledarbrist och försöker slå knut på oss själva för att kunna erbjuda mötesplatser och aktiviteter för våra barn och unga. På flera håll i samhället hör vi om svårigheterna att få ledare till föreningslivet. Pappan som är tränare i båda barnens sporter för att föreningen ska ha tillräckligt med ledare. Aktiviteter där man minskar barngrupperna på grund av för få ledare eller det glesare utbud av föreningsliv som vi ser i dag i jämförelse med 15 år tillbaka.
Vad får det för konsekvenser för barnen om mötesplatserna, möjligheterna till gemenskap, mötet med fler vuxna och barn begränsas?
[ Fredrik Wenell: Utmaningarna med integrationen hamnade rakt i knäet på ungdomsledarna ]
Varje vecka hör jag om barn som är så kallade ”hemmasittare”. De är inte i skolan för att de, av olika orsaker, inte klarar av det, som en anonym mamma skrev om på debatt nyligen. Detta är en enorm utmaning för skolan i dag och för varje förälder som med svett och tårar kämpar för att barnen ska komma till skolan men samtidigt må bra. Dessa barn är inte sällan isolerade från andra typer av aktiviteter i samhället också.
Att sätta medmänsklighet framför bekvämlighet.
— Maria Olausson
Jag mötte en gång en pojke som satt två timmar per dag i enrumslägenhet med två personal, inte lärare, i hopp om att han skulle få någon skolgång. Den här pojken kom till en av de grupper jag leder och som är för barn som har det krångligt eller trassligt hemma. De första veckorna deltog pojken varken i fikastunden, samtalen, leken eller aktiviteterna. Han agerade självdestruktivt på flera sätt.
Men sakta men säkert hände något. Skalet han byggt runt sitt inre började krackelera och han öppnade upp. Efter en termin var han som vilket annat barn som helst i gruppen och det gav ringar på vattnet även in i skolsituationen. Vad hade det kunnat få för konsekvenser för denna pojke om han isolerats från alla gemenskaper med barn och andra vuxna?
Våra barn är i stort behov av att möta andra barn och vuxna, vara en del av olika gemenskaper och få möjlighet att utveckla ett social samspel. Men om allt fler av dessa mötesplatser försvinner, vad får det för konsekvenser för barnen i vuxen ålder om de inte lärt sig socialt samspel eller fått integrera med andra barn?
Kyrkan och civilsamhället har ett stort ansvar att skapa möjligheter för att inkludera alla barn, även när det är utmanande och ibland komplicerat. Att sätta medmänsklighet framför bekvämlighet. Vi behöver se till att hålla föreningslivet, kyrkan och alternativa mötesplatser öppna för alla barn, oavsett förutsättningar, för att ge dem just förutsättningar att växa upp till stabila vuxna. Är det kanske dags för dig att bli ledare i din församlings barn- eller tonårsgrupp?
