Politik i en demokrati kräver kompromisser. Det är regel nummer ett. Politik i en demokrati måste också värna de demokratiska institutionerna. Det är regel nummer två. Tyvärr ser vi i vårt eget land, liksom i USA, Frankrike, Storbritannien, Italien och flera andra länder en utveckling som bryter mot båda. Förklaringen är i så gott som i varje enskilt fall att en liten, men intensivt engagerad, gruppering utnyttjar en utpressningspotential gentemot majoriteten av väljare och partiaktiva. Den utvecklingen hotar demokratins legitimitet men även dess effektivitet som styrelseform. Utvecklingen skapar misstro kring politikens förmåga att förändra och genererar krav på andra, mindre demokratiskt förankrade, lösningar för att uppnå politiska mål.
En digitaliserad kör av partilojala aktivister och fria debattörer med extrema positioner har kidnappat samhällsdebatten, både medialt och politiskt. Nyligen visade ett par forskarkollegor att ett par partiers riksdagsledamöter har satt i system att på sociala medier underminera tilltron till oberoende medier. En annan forskare har påpekat att mediernas berättelser om gängvåld och brottslighet gör dem till medspelare i tragedierna. Och nya förslag om ökad kontroll och övervakning påverkar alla medborgares demokratiska rättigheter. Istället för att stödja folkbildning, skola och civilsamhälle så dras medel in från dessa demokratiskt centrala aktiviteter. När statsministern kallar till sig alla partiledare för att diskutera våldsutvecklingen, då är syftet att presentera egna förslag och få stöd för dem. Någon dialog är det inte fråga om.
Då sker det verkliga paradigmskiftet, då stiger den “starke mannen” fram.
— Marie Demker
Den amerikanska demokratin, en gång ett globalt föredöme, faller sönder genom partiernas oförmåga att se till det gemensamma bästa. Istället låter framför allt republikanerna enskilda ledamöter utöva utpressning mot sina egna. Nyligen avsattes den republikanske talmannen i representanthuset då en liten grupp i hans eget parti vände sig emot honom. Men demokraterna i huset kunde inte heller förmå sig till att stödja honom, för att stödja demokratins institutioner, och ta loven av upproret bland republikanerna.
Vi har nått en nivå på en konfliktskala som ofta används i arbetsmiljöprocesser där aktörerna är beredda att själva gå under bara de lyckas förstöra så mycket som möjligt för sina motståndare. För en del extrema nationalister och i fascistiska ideologier är det målet – destruktion av den liberala demokratin med sitt skydd för minoriteter och individuella rättigheter. Då sker det verkliga paradigmskiftet, då stiger den “starke mannen” fram och lovar ordning och reda. Besinna er.
[ Frida Park: Vilka friheter kommer offras i kampen mot gängen? ]
