Jag heter Joel och jag har fått mitt namn av en profet. Men inte den profet som verkade i Juda rike och som förkunnade om svärmar av gräshoppor och folkets omvändelse. Av mina vänsterföräldrar blev jag uppkallad efter Joe Hill, en socialist och vissångare i Amerika i början av förra seklet. Joel Hägglund hette han när han fortfarande bodde i Gävle.
Män med helsvensk bakgrund i min ålder (jag är född 1980) brukar heta Martin, Andreas, Daniel eller Fredrik. Joel är ovanligt. Under mina år i grundskolan stötte jag aldrig på någon annan Joel.
Efter att jag döpts som vuxen lärde jag känna jämnåriga män med en annan bakgrund än min egen. Prästsöner, personer uppvuxna i frikyrkor, teologer. Plötsligt verkar hälften av killarna ha samma förnamn som jag – en ovan upplevelse! (Den andra hälften av killarna heter så klart Emanuel.)
Joe Hill hade lärt sig lite engelska på KFUM i Gävle och emigrerade till det stora landet i väst 1902 efter att hans föräldrar gått bort. Han hankade sig fram som arbetare i hamnar, på byggen och i lantbruket. Men det var Hills begåvning som musiker och diktare som gjorde att han blev känd. Som protestsångare har han inspirerat musiker som Woody Guthrie, Bob Dylan och John Lennon.
Någon vän av kristendomen var inte Hill. Han såg den som de härskande klassernas sätt att hålla de förtryckta på mattan. Till en av Frälsningsarméns melodier skrev han låten The Preacher and the Slave om att de religiösa uppmanade arbetarna att vara lydiga och nöja sig med usla villkor i livet för att få sin belöning i Guds rike. Textraden ”You’ll get pie in the sky when you die” (”Du får paj i himlen när du dör”) har letat sig in i det vanliga språket, i alla fall på engelska.
Kyrkorna har blivit bättre på att hjälpa människor.
— Joel Stade
Många har jämfört kyrkan och vänstern. Båda rörelserna har sina sånger, symboler och drömmar om en bättre framtid. De gammaltestamentliga profeternas angrep på de härskandes dekadens och orättvisor är fullt i klass med senare tiders agitatorer.
Kyrkorna har blivit bättre på att hjälpa människor – inte bara att ge dem bröd utan att också stödja dem i att kräva sin rätt. Det är inte bara paj i himlen längre. ”Vi tror på ett liv före döden”, som danska Folkekirkens Nødhjælp så fyndigt uttrycker det.
För Joe Hill slutade livet tidigt. Han anklagades för dråp i Salt Lake City – av allt att döma felaktigt –, dömdes för mord och avrättades 1915. Hans sista budskap var ”Don’t mourn, organize!” (”Sörj inte, organisera er!”). Han var bara 36 år gammal.
Tåg i Bergslagen har för övrigt döpt en av sina X51-motorvagnar efter Joe Hill, så jag är inte ensam om att vara uppkallad efter Sveriges mest kända protestsångare.
