Gästkrönika

Hur kan man tro att angiveri går ihop med barnets bästa?

Hur värnar vi barnens trygghet och bästa när myndigheter som egentligen ska hjälpa dem också har i uppgift att ange dem, skriver Maria Olausson.

Barnets bästa. Uttrycket är något som Sverige i många år stolt basunerat ut. I veckan höjs röster över alla delar av Sverige för att protestera mot utredningen om en eventuell “angiverilag”. En lag som skulle vända upp och ned på den trygghet barn har i vårt land och som skulle försätta lärare, sjukvårdspersonal och myndighetshandläggare i ett svårt etiskt dilemma.

Det är lätt att säga att man ska ta hänsyn till barnets bästa men lika ofta kan det få stå tillbaka för andra starkare värden, som “samhällets intresse av ett effektivt återvändande och av att motverka olovlig vistelse” (Ju 2022:12). Jag har svårt att förstå hur vi kan ge barn rättigheter och skapa trygghet när de i andra änden kan bli “rapporterade” av samma människor som ska skapa tryggheten. Vi behöver en fungerande migrationslagstiftning men utifrån dagens läge kan jag undra hur stor kostnaden ska få bli? Angiveri ingår inte i barnets bästa.

Enligt det nya tilläggsdirektivet till utredningen som föreslår en så kallad “angiverilag” ska man beakta alla verksamheter när man bedömer om någon verksamhet ska undantas från informationsplikten. Man pratar om att det ska utredas undantag för situationer med “ömmande värden” (exempelvis inom sjukvården) som skulle strida mot informationsplikten, men man tydliggör att inga verksamheter ska uteslutas. Detta kan innebära att man öppnar upp för att undanta fler verksamheter än tidigare (skola och sjukvård), men det kan lika gärna få konsekvensen att det plötsligt exkluderar delar av sjukvården och skolans verksamhet. Formuleringen blir alldeles för luddig och resultatet kan bli högst osäkert.

Barnperspektivet i den här frågan handlar inte bara om rapporteringen av barn, utan vad konsekvensen blir för barnet om en förälder rapporteras. Att skapa trygghet för barn, alla barn, är något vi lovat. Detta måste gälla i samband med all ny lagstiftning och kontakter med myndigheter. Hur värnar vi barnens trygghet och bästa när myndigheter som egentligen ska hjälpa dem också har i uppgift att ange dem? Vem kan barnet då lita på?

Jag kommer skämmas för mitt land om inte sjukvården och skolan undantas. Men vad sker om socialtjänsten ska rapportera? Plötsligt hamnar vi i en situation där sjukvårds- och skolpersonal är skyldiga anmäla om det finns en misstanke ett barn far illa, och barnet riskerar att utvisas. Det innebär att personalen som ger barnen deras rätt till vård och skola, i praktiken kan behöva värdera om barnet far mer illa som nu är än om det utvisas. Detta är inte barnets bästa och det är inte ett Sverige jag vill ha.

Fler artiklar för dig