Det är dags att sluta rädda kyrkor och i stället börja rädda människor! Jag jobbar som pastor i Equmeniakyrkan, ett krympande kyrkosamfund. Jag önskar att det i stället hade varit en växande kyrka, men så är inte fallet. Det innebär att vi har många och långa samtal om hur trenden ska vändas. Samtidigt tror jag att vi gång efter annan missar det viktigaste. En växande kyrka är en biprodukt, en spinoff effekt, inte ett huvudmål. Det vi alltför sällan talar om är att människor behöver bli frälsta!
Missförstå mig inte. Det är Guds tanke att de som låter sig frälsas också lever tillsammans med varandra, stöttar och hjälper varandra, delar tro och liv. Det jag pläderar för är inte privatreligiositet.
Jag vill heller inte tala om människans gudstro som om den tanken vore en tröstfilt. ”Vi växer inte, men det är ju inte huvudsaken, så länge som människor tror på Gud.” Nej, när människor omvänder sig och tror på budskapet, evangeliet, de goda nyheterna om Jesus, Messias, kungen i Guds rike och hur Han dog för våra synder, uppstod och upphöjdes, då är det rimligt att förvänta sig att församlingar också växer. Min erfarenhet är att den tro som lättast låter sig privatiseras sällan har detta tydliga fokus på Jesus.
Det jag syftar på är vad som är vår viktigaste bevekelsegrund. Vill vi att fler ska komma till kyrkan för att vi ska bli fler eller vill vi att fler ska komma till tro på Jesus Kristus för att de behöver Honom, så att vi blir fler?
Genast hör jag i mitt inre de vanliga invändningarna mot denna tanke. Är människor bara frälsningsobjekt? Ska den som tror umgås med andra bara för att de ska bli kristna? Behövs inte mer än personlig frälsning? Jag har hört detta sägas igen och igen. Låt mig börja med sista frågan.
[ Dokument: Uppdrag - ge nytt liv till Immanuelskyrkan ]
Jo, det behövs mer. Evangeliets räckvidd är hela människan, vår kropp och våra relationer och därtill hela skapelsen – den ska bli förnyad genom Kristus! Så, ja, det behövs mer. Men i samma andetag som den uppståndne talade om evangelium till hela skapelsen (Mark 16:15) talade Han också om en kärna i evangeliet, om individers frälsning (Mark 16:16).
De två första frågorna är varianter på samma tanke – och den håller inte. Testa den på andra frågor. Ska vi sluta erbjuda själavård för att människor bara blir ”själavårdsobjekt”? Ska vi sluta bry oss om miljön, för att jorden bara blir ett ”miljöarbetesobjekt”? Ska vi sluta arbeta diakonalt bara för att människor riskerar bli ”omsorgsobjekt”?
Att känna nöd för andras frälsning är inte detsamma som att reducera dem till något mindervärdigt. Det är att vilja dem deras yttersta väl, att de ska få tal del av livet med Gud som börjar nu och fortsätter i evighet. Att inte vilja det för andra människor tycks mig snarare vara just det som är kärlekslöst.
