Nyligen mötte jag ett gäng unga i ett samtal där de uttryckte sin rädsla över framtiden och undran över vart världen är på väg. Det gällde till viss del rädsla för krig och terror, men än mer adresserade de klimatkrisen. Bara i sommar har de matats med bilder från skogsbränder, torka, översvämningar och rekordtemperaturer och deras uppfattning var att världen går under medan vi ser på. De uttryckte en ilska över vuxenvärldens passivitet och nonchalans vilket de menar medför ångest, hopplöshet och en känsla av vanmakt bland unga.
Ett par dagar senare möter jag den äldre som anser att klimatfrågan inte är en angelägenhet för kyrkan utan något som tar fokus från evangelisationen. Hur är det möjligt? Hur kan vi inte se att detta hänger ihop? Hur kan vi inte se att klimatfrågan är en ödesfråga, inte bara för vår värld utan även för kyrkans relevans?
När frikyrkan växte fram för 150 år sedan var alkoholismen och fattigdomen samhällets stora utmaningar. Som ett svar in i det kom väckelserörelserna som erbjöd ”tvål, soppa och frälsning” för att använda Frälsningsarméns slagord. De kom med konkreta lösningar och medel för att ändra samhället och de gav evangeliet till hopp för människors själar. Det hängde ihop. Genom att förändra samhället visade man evangeliets trovärdighet och genom att predika frälsning fick människor kraft att förändra sina egna situationer. Det hänger ihop.
Om vi inte gör detta är det som att säga till den unga generationen att vi inte tar dem på allvar.
— Ida-Maria Brengesjö
När jorden brinner och tiden rinner ut behöver kyrkan mer än någonsin vara bärare av hopp. Inte det falska hoppet som säger att allt är lugnt, utan det riktiga hoppet. Det som ger handlingskraft och framtidstro. Som hjälper oss att höja blicken och vara en profetisk, aktiv rörelse i vår tid där vi gör allt för att den här världen ska bli en bättre plats för alla. Genom att vara en röst i frågor som rör klimat, inkludering, rättvisa och fred visar vi att det finns hopp och trovärdighet i evangeliet. Men om vi inte gör det är det som att säga till den unga generationen att vi inte tar dem på allvar. Att kyrkan inte är deras.
Det faktum att Gud offrar sin son för den här mänskligheten och för hela skapelsen gör att jag vet att den är värd att kämpa för. Det faktum att han anförtror oss uppdraget att vårda den gör att jag har ansvar att älska och kämpa – för såväl människor som naturen. Och den sanning att han lovat att inte lämna oss ensamma utan vara med till tidens slut gör att jag kan hämta kraft i hans Ande men också veta att oavsett vad som sker är mitt liv förankrat och vilar i Guds händer, i denna tid och bortom. Det är ett hopp med större perspektiv och värde.
Det hänger ihop. Samhällsengagemanget, klimatet och evangelisationen. Det hänger ihop.
