För ungefär ett år sen skrev jag en krönika där jag frågade om det finns plats för frivilligt barnlösa i kyrkan. Texten var ett bidrag i den debatt om moderskap som hade pågått i medierna några månader. När jag skriver den här krönikan är det med min sex månaders bebis i famnen och som numera mamma har jag återigen reflekterat över förra årets ”moderskapsdebatt”. Debattens kärna handlade om kvinnor som berättade att de ångrade att de blivit mammor utan att ångra sina barn. En del kristna responser lät förkunna att de kristna dygderna om uppoffring och självförnekelse skulle lösa många mödrars problem med deras själviska idéer och känslor.
Samtidigt är det inte bara kristna som förkunnar självförnekelse och uppoffring. Om man vistas på mammaforum på Facebook eller följer somliga influerare så finns det en förväntan om att en god mamma bör göra avkall på sig själv och finna tillfredsställelse främst i sitt moderskap. Men de studier som genomförts om dem som ångrar att de blivit förälder talar om att det är bland annat sådana ideal och förväntningar som får många att uppleva ångest, och ånger. För vad betyder det om man inte lyckas leva upp till idealbilden och man fortsätter att längta efter hur livet såg ut och vem man var förut? Är det vår individualism som ställer till det?
Visst är det så att i individualismens och självförverkligandets tidevarv är det lätt att uppleva det totala anspråk som ett barn gör på ens hela varelse, som ett hinder. Och visst finns det goda skäl att kritisera och ifrågasätta både vår starka individualism och fokus på självförverkligande. Men frågan är hur effektivt det är att kräva mer uppoffring från någon som redan går under av dess tyngd.
Om krav på uppoffring kommer utifrån så blir det en börda och ett straff i stället för en befrielse. För att uppoffring verkligen ska bli befriande, måste den ha en starkare drivkraft än den egna individen. Något som gör vinsten större än offret. Den kristna självförnekelsen och uppoffringen handlar inte om att stoiskt ignorera, bemästra eller trycka undan sina känslor och drivkrafter, utan om att finna sig i något större som handlar om vad det är att vara människa.
Det yttersta i att vara människa är att älska och att få barn är att öppna sig för en ny sorts kärlek. Att älska är att binda sig själv och sin egen lycka till en annan människa. Därför är kärleken också smärtsam. Men kärleken kan inte heller existera utan uppoffring.
