Det brukar heta att man ska ”följa sitt hjärta”. Ofta menas att man ska göra det man känner för. Och det kan vara bra, om det man känner för är gott. Om inte, ska man absolut inte ”följa sitt hjärta”.
Bättre är att säga att man ska följa sitt samvete. Men då ”samvetet” i klassisk filosofisk mening, och inte som ett knippe individuella åsikter och övertygelser, vilket bara blir detsamma som det man känner för, bara extra starkt.
Filosofen och teologen Thomas av Aquino (1225–74) har med grund i både grekisk filosofi och biblisk tro beskrivit samvetet som förmågan att i en konkret valsituation handla utifrån kunskap om det moraliskt goda, att omsätta objektiva principer i omdöme och handling. Samvetet är alltså kopplat till kunskap om det objektivt goda, det som är oberoende av enskilt tyckande. Det går igen i de grekiska, latinska och svenska termerna för ”samvete”, som alla tre faktiskt betyder ”med kunskap”. För att kunna fungera och fullgöra sitt ändamål, förmåga att handla gott, inte bara för mig utan allmängiltigt, måste samvetet alltså vara formerat; förstå och stå i kontakt med det goda.
För samvetet är inte ofelbart bara som sådant. Vårt vardagliga uttryck ”dåligt samvete”, om när kunskapen om moraliska principer och en konkret handling, eller en vilja, inte går ihop, visar precis på detta. Samvetet måste alltså vara präglat av det objektivt, moraliskt goda för att det ska följas med rätt resultat.
Teologen Joseph Ratzinger, förre påven Benedikt XVI (1927–2022), beskrev formeringen av samvetet som att det tillförs en ”grundläggande kunskap om de väsentliga beståndsdelarna i Guds vilja”. Och det är ju helt rimligt, då Gud är det högsta goda. Denna kunskap ges genom skapelseordningens struktur, det som brukar kallas naturrätten. Det vill säga, förnuftets slutsatser om natur och ändamål för både de materiella tingen och oss själva. På så sätt förutsätter en formering av samvetet inte religiös tro. Men kunskapen ges också av den gudomliga uppenbarelsen, förmedlad genom Bibeln och den kristna traditionen, vilka inte motsäger utan fullbordar naturrätten med en kunskap om Skaparen som förnuftet inte kan nå på egen hand.
Därför blir en klassisk, kristen tro, det vill säga en tro som inte ser Guds vilja som utlöpare av vår vilja, bästa ”paketlösningen” för en formering av ett fungerande samvete. Ett som internaliserar det goda för att kunna applicera det, men inte själv definierar det goda. Ett som är personligt, men inte subjektivt. Och som bidrar till att samhället blir en gemenskap av personer och inte en plats för parallellt existerande individer.
[ Thomas Idergard: Kristen tro har inget värde utan sanningsanspråket ]
