Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, har skrivit herdabrevet Gud såg att det var gott – att vara människa och kyrka i klimatnödens tid (Verbum förlag). Det är en fantastisk liten skrift.
Herdabrevet har ett rikt innehåll: sju ”nycklar” om omvändelse och hopp i klimatnödens tid, fyra nyskrivna psalmer och vackra bilder. Det är en bibliskt förankrad text – jag räknar till ett hundratal bibelhänvisningar.
Redan 2019 kom ett biskopsbrev om klimatet där Svenska kyrkans biskopar gemensamt skrev om klimatkrisen. Men där biskopsbrevet riktade sig till klimatdebatten och beslutsfattarna vänder sig biskop Andreas till vanliga människor och den gudstjänstfirande församlingen.
Gud såg att det var gott kan vara det bästa som skrivits på svenska om klimatkrisen och kristen tro. Men det är något som stör i läsningen. Ett buller hotar att överrösta biskopens angelägna budskap. Det är slammer från skogsmaskiner – oljudet från avverkningen av kyrkans egna skogar.
Svenska kyrkan vill vara en profetisk röst i klimatdebatten. Men kyrkan är inte bara röst utan också en av landets största skogsförvaltare. Genom seklerna har Svenska kyrkan byggt upp en omfattande förmögenhet som förvaltas av stiften, bland annat 460 000 hektar skog. Avkastningen går till kyrkans verksamhet.
Hittills har kyrkans skogar brukats för att maximera utdelningen, ofta genom att kalhyggen blir kvar där träden avverkats. Men allt fler inser att skogen inte bara är en ekonomisk resurs. Genom att koldioxid binds i växande träd har skogen en enorm potential som så kallad kolsänka. Men när skogen avverkas och blir förbrukningsprodukter frigörs koldioxiden i atmosfären igen. Dessutom blir den biologiska mångfalden lidande när skog blir kalhygge. I juni nominerades Svenska kyrkan till Jordens Vänners Greenwashing-pris. ”Trots kyrkans värdegrund agerar de som vilket skogsbolag som helst”, skriver organisationen. Det är mycket pinsamt.
[ Svenska kyrkan nominerad till greenwash-pris ]
För kyrkan är frågan om skogsbruket svår. Biskopar, diakoner och präster predikar radikal klimatomställning medan de förtroendevalda i stiften fortsätter att bruka skogen i stort sett som vanligt. När traditionella förvaltningsuppgifter blir brännbar teologi hotar den ”dubbla ansvarslinje” som reglerar hur ämbetsbärare och förtroendevalda ska styra kyrkan tillsammans att haverera.
Svenska kyrkan måste agera resolut för att undvika en kris för både trovärdigheten och styrningsmodellen. Skogsbruket måste stå i samklang med teologin och förkunnelsen. Bara så kan herdabrevet Gud såg att det var gott fullt ut bidra till det hopp och den omvändelse som vi så förtvivlat behöver.
[ Joel Stade: Därför behövs ett minnesmärke över coronapandemin ]
