I över ett år har vi sett hur fler och fler människor påverkats av det ekonomiskt ansträngda läget. Vi har sett hur familjer som aldrig förr behövt be om hjälp tidigare, nu behöver hjälp. Många kommuner rapporterar om hur barnen äter mer mat på måndagar och fredagar för att de inte har tillräckligt med mat under helgen.
När jag kom till Almedalen i juni såg jag framemot att föra panelsamtal med politiker på kommun- och riksnivå om vad som behöver göras, och vad man faktiskt gör. Det gladde mig att höra hur en kommunalpolitiker berättade om hur de sett till att kommunens barn fått fritidskort i sommar, vilket möjliggör att barnen kan ta sig till olika platser. Jag kände också hopp över initiativ och idéer som genomfördes och var på gång att initieras.
Men jag gick därifrån starkt bekymrad, sorgsen och frustrerad då i princip inget av alla initiativ skulle hjälpa familjerna i sommar. Vem ska då hjälpa dem? Vem skulle se till att barnen just denna sommar har råd med bussbiljetten till stranden eller möjligheten att få uppleva något extra? Vem skulle ta ansvar för att familjerna har tillräckligt med mat på bordet under sommaren?
Insatserna finns inte. Myndigheterna går på lågvarv under semestrar och skolan stänger. Ansvaret landar i civilsamhällets händer.
Krävs det att våra politiker själva får uppleva att inte ha mat på bordet för sina barn?
— Maria Olausson
När pandemin drog in över hela världen och vårt land så chockades vi alla av vad som hände. Det påverkade alla och ingen gick opåverkad ur den tiden. Vi gick man ur huse för att hjälpa varandra på olika sätt. Lagförslag och lagändringar på olika nivåer genomfördes snabbt och effektivt. Regeringsuppdrag rullades ut på löpande band – allt för att försöka göra allt vi kunde för att skydda, stötta och möta de behov som fanns.
Jag menar inte att jämföra den ekonomiska situationen i vårt land med en pandemi, men jag undrar ändå vad som krävs för att de snabba åtgärderna ska in? Jag ser hur läget försämras och ställer mig frågan vad familjernas kamp får för konsekvenser för framtiden. Vad krävs för att politikerna ska fatta snabba och viktiga beslut, ge rätt myndigheter uppdrag att vidta åtgärder och se till att inget barn går hungrigt i Sverige?
Som jurist så vet jag att snabba lagstiftningsprocesser och skyndsamma politiska beslut inte alltid är det bästa. Det krävs att saker görs ordentligt och genomtänkt. Men just nu går det alldeles för långsamt och civilsamhället kan inte bära hela ansvaret. Jag kan undra om det krävs att våra politiker själva fick uppleva att inte ha mat på bordet för sina barn för att det på riktigt skulle ske något brådskande och effektivt?
[ Maria Olausson: Ta inte semester från ditt böneliv i sommar ]
