Äntligen stod prästen i predikstolen – men vad är egentligen predikantens uppgift i en tid som denna? Prästen i Gösta Berlings predikstol levde i en tid då alla gick i kyrkan, vare sig man trodde eller inte. Så var det även när Selma Lagerlöf levde, skaparen av den försupne prästen som inte klarade av sitt uppdrag.
Men bland de som klarade av sitt uppdrag fanns det predikanter som hävdade att man skulle ha fyra olika grupper i åtanke när man predikade, och sedan se till att dessa fyra grupper fick den vägledning de behövde för att nå en frälsande tro. Nämligen de som ännu inte upplevt en kallelse till tro på Jesus, de som upplevt kallelsen men som ännu inte känt någon syndanöd, de som känt syndanöd men som ännu inte upplevt trons salighet, och slutligen de som genomgått de tre stadierna men som riskerade att tappa sin frälsande tro.
Det här sättet att tänka ha spelat ut sin roll. Predikantens söndagsuppgift är inte att skapa tro, de som sitter i kyrkbänkarna har redan en tro. En ny tro skapas i andra forum och samlingar. Vi lever i ett sekulärt och postkristet samhälle, och i ett sådant samhälle behöver den predikant som ser sin som uppgift att skapa tro på Jesus tänka om.
I boken Wisdom from Babylon – Leadership for the Church in a Secular Age reflekterar Gordon T. Smith över vilket sorts kyrkligt ledarskap som behövs i en postsekulär tid. Eftersom vi numera lever i en sekulär stat och ett postkristet samhälle har kyrkan som institution inte samma privilegierade ställning som innan. Däremot har kyrkan fortfarande en roll genom sina medlemmar, vilket predikanten bör ha i åtanke när han eller hon predikar. Smith föreslår till exempel att man som predikant kan dela in sin åhörarskara i olika yrkeskategorier och sedan reflektera över vad var och en behöver för att kunna vara en representant för Guds rike där han eller hon befinner sig. Vad behöver en lärare höra? En sjuksköterska? En byggingenjör?
Vad behöver en lärare höra? En sjuksköterska? En byggingenjör?
— Eleonore Gustafsson
Man kanske inte bör tänka så här varje gång man predikar, men om man aldrig använder det här greppet nedvärderar man sina åhörare. Det är inte jag som pastor som utgör kyrkan i världen, det är de som varje söndag lyssnar till min och andra förkunnares predikningar. Vad behöver de höra för att kunna vara ett salt och ett ljus där de befinner sig? Hur kan jag som predikant utrusta läraren till att verka för fred och försoning i ett bråkigt klassrum, eller en byggingenjör till att verka för ekonomisk rättvisa? Om man bara betraktar åhörarna som trossvaga individer i behov av tröst och inte som kompetenta aktörer i ett demokratiskt samhälle har man missat kyrkans roll i en sekulär stat.
[ Eleonore Gustafsson: Skall inte frikyrkan vara bäst på glädje? ]
