Apostel, profet, evangelist, herde eller undervisare? Jag var bara 14 år när min församling första gången satte ett personlighetstest framför mig. Men så hette det så klart inte. Det kallades ett ”andliga gåvor”-test, och skulle säga något om vilken uppgift jag hade i kyrkan och världen.
Och så där har det fortsatt.
Som ung fick jag bilden av världen som Guds scen, och det fanns roller som skulle spelas i dramat. Vilken roll som passade mig var jag själv ytterst ansvarig för att lista ut, och mycket stod på spel: den som försöker spela fel roll blir djupt olycklig. Men med tanke på hur mycket Paulus talar om Andens gåvor och olika uppgifter i församlingen verkar han rätt ointresserad hur vi ska ta reda på vilken plats som är vår. I stället verkar han betona den kallelse vi alla delar: kallelsen närmare Jesus.
Det som alltför få berättar är att upptäckten av våra uppdrag mer handlar om mognad än om själva uppgiften. Det handlar mer om att vara sann, än om att vara skicklig; mer om lyhördhet än om resultatkontroll; mer om överlåtelse än om gränslös initiativkraft. Och till mognaden hör inte bara att urskilja vad jag ska göra, utan även vad jag inte ska göra. Jesus sa ju inte ”följ mig!” till alla han mötte. Alla skulle inte lämna hus och familj och fisknät. En del var helt enkelt Jesu vänner, och bjöd kanske på mat och husrum vid behov.
Det handlar mer om att vara sann, än om att vara skicklig.
— Emma Audas
Men även om jag inser att lärjungaskapet tar sig olika uttryck i våra liv har jag svårt att förlåta mig själv för vad jag inte är och vad jag inte förmår. Nu talar jag så klart inte om de ofarliga ”brister” som sociala medier lurar oss att tolka som sårbarhet (”ni skulle se stöket hemma hos oss!”), utan om det där som jag på riktigt skäms över: Jag talar vackert om vilan och icke-görandet, men kan förakta den i mitt eget liv. Jag oroar mig för att inte åstadkomma tillräckligt. Jag ser behov hos människor i fattigdom och ensamhet som jag inte orkar möta. Jag är rädd att jag inte använder mina gåvor rätt, samtidigt som jag kan sörja gåvor jag inte fick. Nej, inget charmigt med den girigheten.
[ Hedvig Rizell: Svårt att vara snäll mot sig själv i kyrkan ]
Så hur lär vi oss leva med det vi inte har kallats till? Kanske bara genom att verkligen tro att vi är lemmar i en enda kropp. Ögat har del i vad handen gör. Om jag litar på det, förstår jag att allt inte är min uppgift. Allt hänger inte på mig, och allt har inte anförtrotts mig. Och allt har heller inte anförtrotts den jag beundrar, som har de gåvor jag så gärna hade haft. Bygget är gemensamt, och Gud bär ansvaret (Ps 127).
Nej, Paulus talar inte mycket om hur vi ska upptäcka andliga gåvor i oss själva. Men han verkar ofta se dem hos andra. Är kanske det en hållning vi kunde ta efter?
[ ”Det finns en felaktig bild om vad kallelse är - det handlar om längtan” ]
