Att en demonstration på upp emot 4 000 personer samlades på Medborgarplatsen i Stockholm för att protestera mot den senaste tidens koranbränningar säger oerhört mycket om dagens Sverige.
Det säger mycket om hur marginaliserade stora grupper muslimer i Sverige är. Att så många människor kan bli så djupt provocerade av något som alldeles uppenbart är enskilda effektsökande galningars provokation visar att många muslimer inte ser sig som en del av vårt samhälle.
Med påskupploppen i färskt minne säger det tyvärr även något om allvarligare utmaningar. Det räcker att en promille av annars fredliga demonstranter skulle vara beredda att ta till våld för att, som de uppfattar det, försvara islam för att vi ska ha ett uppenbart hot mot det svenska samhället.
Men det säger också något annat. Kanske finns det ändå något positivt – låt vara uppblåst till helt orimliga proportioner – i att bli upprörd och rent av fly förbannad när någon hånar ens religiösa övertygelser? Kanske har den svenska majoritetskulturen gått för långt åt andra hållet? Kanske har vi knutit näven i fickan lite väl länge?
Missförstå mig rätt. Att bränna religiösa skrifter är respektlöst, destruktivt och oförskämt. De som ägnar sig åt sådant borde omedelbart sluta med det. Men det bör inte förbjudas.
Det jag undrar är i stället om vi inte ibland ägnar det första ledet – fördömandet av hånet och respektlösheten – för liten uppmärksamhet. I skuggan av Koranbränningarna pågår, och har länge pågått, inget mindre än en systematisk undanträngning av kristendomen från offentligheten.
Kanske rentav en smula arg? Innan det är för sent.
— Markus Uvell
Det går hela vägen tillbaka till kristendomsundervisningens avskaffande och visar sig i modern tid i t ex en helt omotiverad hetsjakt på kristna friskolor. Det är synligt även i de bisarra debatterna om huruvida någon blir kränkt av en skolavslutning i kyrkan.
[ Johan Pehrson (L): Religion är en privatsak ]
Slagordet är att ”religion är en privatsak”, ett påstående lika hårresande som att politiska övertygelser är privatsaker och inte borde yttras offentligt. Därför är det helt väntat när tunga politiska företrädare upprörs över att Birgitta Ed väljer att ha sin prästkrage på när hon följer med sin man statsministern på resor.
Det är som att planen är att kristendomen ska avskaffas i Sverige, och vi bara låter det ske. Vår tro, den tro som lagt grunden för hela den västerländska civilisationen och de mänskliga rättigheterna, avfärdas som något gammaldags och lite pinsamt vi upplysta svenskar borde vuxit ifrån.
Kanske vore det på sin plats att i alla fall bli irriterad över detta? Kanske rent av en smula arg? Innan det är för sent. Vi behöver inte demonstrera och ska definitivt inte kräva att kristendomens kritiker tystas. Men måste vi verkligen bara se på?
[ Frida Park: Pinsamt okunnig kritik mot Birgitta Eds prästkrage på Natomötet ]
