Jag glömmer aldrig när jag fick ett presentkort på Friskis och svettis i julklapp av mitt ex. En tydlig pik om de kilon jag hade lagt på mig under året och en indiskret önskan om en annan kropp. Jag har knappt vågat berätta och dela detta med andra, och trots att det är nästan 20 år sedan minns jag ännu skammen. Skammen över min kropp och att jag inte höll måttet. Skammen över att bantningen inte gav tillräckliga resultat och att jag var för ful för att älskas. Fortfarande gör det ont att tänka på och än i dag skäms jag, när det egentligen är han som borde skämmas.
Presentkortet bekräftade det jag känt sedan jag var tolv. Att jag önskat att kroppen vore lite smalare, lite längre, hade mindre mage, var mer vältränad. Många är de gånger jag har jämfört mig med andra och gråtit över att min kropp inte lever upp till idealen. Idealen som ofta bara suttit i mitt eget huvud.
Camilla Läckberg höll nyligen ett hyllat sommarprat i P1 om vikt och kroppsfixering och när jag lyssnade till det insåg jag hur mycket jag känner igen mig i det ambivalenta förhållandet till kroppen, vågen, vikten och maten. Särskilt så här i sommartider när kroppen ska kläs i badkläder och visas upp till allmän beskådning.
[ Frida Park: Församlingar där alla är likadana skapa utseendefixering ]
Jag inser också hur mycket de normer och kommentarer vi får med oss som unga etsar sig fast som ständiga följeslagare. Som plågoandar som aldrig riktigt släpper taget. Som vill få oss att tro att vi inte duger, att det aldrig är bra nog. Självklart är det bra att ta hand om sin kropp, den Gud har gett oss, men kroppshetsen över ouppnåeliga normer är något annat.
Det verkar inte spela någon roll vilken kropp vi har.
— Ida-Maria Brengesjö
Trots att min kropp har burit och fött två barn och i dag är starkare än på länge, har jag svårt att älska den. Gång på gång kommer ändå rösten i huvudet som får mig att dra in magen så fort jag står framför en spegel eller få dåligt samvete varje gång jag äter godis. Jag har aldrig lidit av ätstörningar eller kämpat med smärta på det sätt många tyvärr gör, så vem är jag att uttala mig? Men det verkar inte spela någon roll vilken kropp vi har – lång, kort, smal, tjock, sjuk eller frisk – vi är många som brottas med våra hjärnspöken och komplex och att vi ens ska behöva det är egentligen sjukt. Sorgligt! Att inte kunna älska kroppen, skapad till Guds avbild, oavsett vad den kan eller hur den ser ut. Hur många unga tjejer har fått sina liv förstörda på grund av lögnen att det finns en perfekt kropp att eftersträva?
Jag tror att vi, unga som gamla, som kämpar med att älska de kroppar vi är behöver höja rösten och att vi som kyrka behöver förmedla sanningen om att vi alla är mästerverk skapade av Gud själv! Låt oss uppmuntra varandra och tala om för varandra hur vackra vi är!
