Om du har flugit någon gång så har du sett kabinbesättningen demonstrera hur man använder syrgasmasken vid eventuellt behov. Det sista de säger är: ”hjälp dig själv innan du kan hjälpa någon annan”. Jag tror att det är ett motto vi kan ta med oss i vardagslivet.
I mitt jobb på JUNi möter jag unga tjejer för att ge dem verktyg till psykisk hälsa. I allt vi gör återkommer vi till en fundamental och superviktig poäng: du måste vara snäll mot dig själv. Det är avgörande eftersom det verkar vara svårt att vara just snäll mot, och ta hand om sig själv, i dagens prestationsfokuserade samhälle. Jag ser många personer som kör på i ett alldeles för högt tempo för att sedan totalkrascha eftersom de tog hand om alla andra utom sig själva. Tyvärr är kyrkan inget undantag.
Det är lite snårigt, kan jag tycka, att prata om att ta hand om sig själv i kyrkliga miljöer. Helt plötsligt dyker ord som ”kallelse” upp och komplicerar det hela. För om man känner sig kallad till något, så kan man väl ändå inte sätta egna behov före kallelsen? Dessutom ska det gå ihop med självuppoffrande kärlek, att sätta andra först och att ta upp sitt kors. Allt det är viktigt! Jag säger inte på något sätt att vi inte ska gå i vår kallelse och älska människor. Av erfarenhet vet jag att det kan kosta på att följa Jesus, en kostnad som är värd att betala när man är på rätt plats. Men jag har några funderingar.
Gör du vad du upplever att Gud kallat dig till, eller gör du vad andra säger att du borde göra? Hur attraktivt är ett kristet liv om det innebär att du blir utmattad av ditt engagemang?
Ibland är nej det bästa du kan säga.
— Hedvig Rizell
Det kan vara klokt att stanna upp ibland och fundera över om du är på rätt plats. Jag tror att Gud utrustar den han kallar och att när du är på rätt plats kan du få energi att orka. Men ibland har vi (i alla fall jag) en massa dränerande måsten för att vi inte vågar säga nej till andra människor.
Till dig som tycker det är läskigt att säga nej – jag förstår dig. Jag har varit rädd för att allt viktigt slutar fungera om inte just jag säger ja. Men när det gäller kyrka behöver vi påminna oss om att det är Guds kyrka vi får vara en del av. Herren bygger huset, inte vi. Vi kan vila i det. Dessutom kan ditt ”nej” bli en möjlighet för någon annan att säga sitt ”ja”. Ibland är nej det bästa du kan säga.
Vi är människor. Inte mer än så. Vi behöver äta, sova och ta hand om oss själva. Jag tror på självuppoffrande kärlek, att sätta andra först och att älska sin nästa. Men ibland betyder det att jag måste applicera flygplansmetoden och ta hand om mig själv först innan jag kan ta hand om någon annan. Kanske behöver du också det?
[ Cajsa Tengblad: Hälsa är vår tids religion men unga mår alarmerande dåligt ]
