Det sägs att kristen tro har blivit ”inne” på kultursidorna. Lite skämtsamt leds tankarna till det berömda sambandet mellan religiositet och stigande ålder, men flera skribenter utan kända kyrkliga kopplingar vittnar uppriktigt om både sitt sökande efter mening, och en omvärdering av synen på det berikande med kristna ritualer.
Det som kallas för kulturell kristendom ger förstås en bättre grund för utvecklandet av en tro än motsatsen. Och viljan att söka Gud gör det förstås möjligt att finna Gud. Därför är det betydelsefullt med en kollektiv kunskap om vår civilisations kristna rötter, även om de kan vara svårupptäckta. För det finns förstås ett samband mellan medvetenheten om dessa rötter och en egen vändning till dem.
Tron på Jesus Kristus har dock en djupare förankring än kultur och historia. Det sökande och den öppenhet som i dag lätt överbetonas har ett mål: nämligen svaret. Om trons bidrag stannar vid ”perspektiv” och ”mening” rent allmänt, riskerar den reduceras till en andligt ”top-up” av ett i övrigt oförändrat liv. I förlängningen väntar då en tro urvattnad på sanningen, anpassad till det vi kan verifiera på egen hand. Jesus riskerar bli en ”förebild” som bara ”har uppstått i våra hjärtan”. Sanningen, världen, jag själv och slutligen Gud blir individuella konstruktioner. Sökandet leder tillbaka till jaget, och det som jaget spontant sympatiserar med. Det vill säga, där sökandet började.
Den kristna tron har en absolut nödvändig kärna, i form av bekännelsen av de första ögonvittnena: Att Jesus från Nasaret, sann Gud och sann människa, med sin offerdöd och mirakulösa, fysiska uppståndelse, är den väg till Gud som inte erbjuds av någon annan religion, och inte heller i naturen, i materiella och sociala framsteg, eller i vårt skådande in i oss själva.
För att ta till sig denna kärna och utifrån den bygga en personlig relation till den uppståndne, en relation av omvändelse och omvandling för himmelriket, behöver människor känna till den, liksom dess grundval.
I våras rapporterade Dagen (31/5) om en undersökning från Svenska kyrkan bland egna konfirmander, vilken visade att ungdomar kommer till konfirmationsundervisningen för att få kunskap om Gud, Jesus och Bibeln. De som inte är nöjda menar att de inte fick någon. I stället för att självkritiskt reflektera över förkunnelsen, avfärdade ledande företrädare för samfundet ungdomarnas uppfattningar som en ”simplifierad bild” med en överbetoning av ”hjärnans faktakunskap”. Om det är representativt är det oroande. För vad konfirmanderna i undersökningen gör, är att påminna om fundamentet: Utan sanningsanspråket, som griper om våra liv och förändrar det, har kristen tro inget värde.
[ Elisabeth Sandlund: Konfirmandernas kritik visar att Svenska kyrkan har en del att ta tag i ]
