“Du har förlåtit kyrkan?”, frågade författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli i podden Sökarna. Katoliken och poddens programledare Eric Schüldt svarade “ja” och tillade “det måste man göra”, varpå Ringskog Ferrada-Noli skrattade till och påpekade “ja, annars kan man ju inte gå dit”. För till skillnad från henne går Schüldt i kyrkan och jag tror fler hade gjort det om vi hade varit lite bättre på att lära ut hur man kan förlåta kyrkan utan att sopa missförhållanden under mattan.
Ringskog Ferrada-Noli angav som skäl till varför hon trots sin tro på Jesus valt att avstå från de troendes gemenskap: kyrkans patriarkala strukturer. Schüldt svarade att han förstod. Och jag förstår också.
Som kvinna har jag till exempel avstått från att läsa eller lyssna till den nyss avlidne pastorn och författaren Timothy Keller på grund av hans komplementära kvinnosyn. En i mitt tycke patriarkal teologi som leder till att människor far illa. Men alla lovordande kommentarer i samband med hans hemgång fick mig på andra tankar, därför beställde jag hans senaste bok: Forgive – Why Should I and How can I?.
I samband med lanseringen berättade Keller att han skrev boken eftersom han noterat att många kristna i kölvattnet av #metoo och andra liknande händelser förlorat tron på förlåtelsen som praktik eftersom det uppdagats att församlingar uppmanat sina medlemmar att förlåta i det tysta så att övergrepp och maktmissbruk har kunnat fortgå. Detta är, som Keller mycket riktigt hävdar, inte förenligt med Bibelns undervisning eftersom den uppmanar oss att tillrättavisa, förmana och tala sanning.
Först förlåtelse – sedan kan man tala sanning.
— Eleonore Gustafsson
I sin bok skiljer Keller på förlåtelse och försoning: förlåtelse är något man gör på insidan medan försoning sker i dialog med andra. Förlåtelse kan ges utan att motparten ångrar sig men försoning förutsätter bekännelse och omvändelse. Han menar dessutom att förlåtelsen är en kraft som gör att man blir bättre rustad till att tala sanning på ett sätt som leder till omvändelse hos den som felat. Här har han en stor poäng eftersom hämndkänslor förblindar sikten. Keller skriver: “Han [Kristus] kallar dig att fullständigt förlåta andra på insidan så att du med kärlek kan tala sanning till dem på utsidan”.
Därför bör man förlåta kyrkan. Och jag inser att för egen del innebär det att förlåta även den som upprätthåller patriarkala strukturer. För det har Gud i Kristus redan gjort, och den som vill följa Jesus måste gå samma väg. Först förlåtelse – sedan kan man tala sanning, i detta har Keller helt rätt. För Kristus kostade det allt, förlåtelse innebär alltid en smärta, ett uppgivande, men också en uppståndelse. Och ett reformerat gudsfolk, och kanske till och med en kyrka utan patriarkala strukturer.
[ Fredrik Wenell: Timothy Keller - en förebild att ta rygg på ]
