Det pågår en befriande diskussion om kvinnliga ledare i frikyrkorörelsen. På 1960-talet avgjordes kvinnoprästfrågan i Svenska kyrkan och Katolska kyrkan avvisar fortfarande kvinnliga kyrkliga ämbeten. Som uppväxt i frikyrkorörelsen är min erfarenhet att kvinnor som ledare aldrig varit ifrågasatta på ett rent teoretiskt plan – däremot i praktiken. Kvinnor har lett barnverksamhet, socialt arbete och i viss mån missionsarbete men på föreståndarsidan en känsla av att “kvinnor göre sig icke besvär”. Det är rent ut sagt för dåligt.
En undersökning som Dagen gjort mellan flera frikyrkosamfund visar att två samfund har mindre än en fjärdedel kvinnliga föreståndare i sina församlingar. Inom Pingst FFS är bara 16 procent kvinnor, 84 procent män. Något generaliserat kan sägas att bland ungdomsledare och pastorer är det hyfsat jämställt men bland föreståndare dominerar männen. Ju högre upp i organisationen - desto färre kvinnor. Ungefär som i näringslivet alltså. I de börsnoterade bolagen dominerar männen. Det är därför vi har debatten om kvotering – för att förändringen drar ut på tiden.
Ska kyrkorna attrahera fler medlemmar och engagera människor behöver män och kvinnor känna sig inkluderade. Ledarskapet präglar alla kyrkans verksamhetsområden liksom kulturen och gudstjänstformerna. Att ha kvinnliga ledare bidrar till unika perspektiv och erfarenheter. Kvinnor har lika mycket potential och kapacitet som män att vara andliga ledare. Det handlar också om representation och identifikation: När kvinnor ser andra kvinnor i ledarpositioner, växer delaktiga och fler blir motiverade att engagera sig och bidra. Jämställdhet är inget man sitter och väntar på som man väntar på bussen.
Kallelsen gäller inte enbart halva delen av befolkningen.
— Ella Bohlin
Jag ringer upp Akademi för ledarskap och teologi (ALT) för att få veta mer. Medlemsorganisationer i ALT är Evangeliska Frikyrkan, Pingst – fria församlingar i samverkan och Svenska Alliansmissionen (SAM). Det alltså här majoriteten av framtida ledare inom frikyrkan finns och här gror förändringen.
[ Frida Park: Kallelse, inte kön, måste vara det avgörande ]
Jag får veta att könsfördelningen på utbildningen nu är relativt jämn och att en förändring har skett de senaste åren. Man arbetar aktivt med inkludering och mångfald - visionen är att nå en jämn könsbalans. Inte bara bland studenterna utav även i lärarkåren och bland docenterna. Ju fler kvinnor som går pastorslinje desto fler kvinnliga pastorer. Kyrkorna har ett ansvar att arbeta aktivt med inkludering och jämn könsfördelning i ledarskapet. Kallelsen gäller inte enbart halva delen av befolkningen. Under tiden kanske skulle fler frikyrkor skulle låta sig inspireras av Miljöpartiets språkrörsmodell? En man och en kvinna vid rekrytering till samfundsledare och föreståndare.
[ Ella Bohlin: Att så många tonårskillar ser upp till Andrew Tate är ett haveri ]
