Vad är det som får människor att bli oförskämda mot varandra bakom tangentbord eller i debatter? Det verkar som vi har en tendens att tolka varandra till det sämre, nästan inte vill förstå och verkligen inte vill söka samförstånd och försoning.
För en tid sedan mötte jag en vän som bor och verkar i ett kristet sammanhang i USA. I sitt arbete har han kontakt med människor i olika läger. Han var orolig på riktigt för att det inte skulle gå så mycket längre. Det verkar som att polariseringen nått dit att man inte kan ha vänner på olika sidor. Logiken blir: Är du vän med min fiende kan inte vi vara vänner. När detta får fäste odlas oförsonlighet och min vän beskrev både samtalsklimat och hela miljön som ”giftig”.
Vi har en liknande utveckling i vårt land. Debattklimatet har hårdnat och sociala medier verkar göra att vi kan vräka ur oss oförskämdheter som i normalläget inte skulle sägas. Häromdagen gestaltades detta i partiledardebatten i riksdagen. Även inom kristenheten finns denna hårdhet i ton och samtalsklimat i några aktuella frågor som till exempel EFKs rapport om samkönade relationer.
Enhet i det väsentliga, frihet i det mindre avgörande och kärlek i allt.
— Ulrik Josefsson
Det finns ett gammalt uttryck från reformationstiden när debattens vågor gick höga. ”Enhet i det väsentliga, frihet i det mindre avgörande och kärlek i allt”. Detta är en hållning som jag efterlyser i samtalet i allmänhet och i dialogen mellan kristna bröder och systrar i synnerhet.
Det handlar inte om en utslätad ja-sägar-kultur eller mjäkighet. När vi har starka övertygelser kommer också en stark vilja att både försvara och förfäkta dessa. Det finns något vackert och helt avgörande i starka övertygelser som ska värnas. Men när jag i försvaret av min övertygelse väljer att misskreditera eller vantolka min motståndare urholkar jag min egen legitimitet, riskerar jag att skada den andre och på sikt tömmer vi oss själva på mening och innehåll. Försvaret av den ”sanna” kristna hållningen i en fråga kan riskera att undergräva en kristen hållning till livet och den andra.
[ Frida Park: Nog går det ett svärd genom kristenheten ]
Inför den kommande sommaren önskar jag för egen del och för alla Dagens läsare en välvillig tolkning av alla texter som kommer att läsas. När jag ligger där i hängmattan och läser Dagenspalterna eller något annat vill jag välja att tolka den andre gott. Inte för att jag alltid håller med men för att jag vill förstå och förhoppningsvis lära mig något nytt. Jag vill kunna ställa mig i min åsiktsmotståndares sandaler för att bättre kunna se den andres perspektiv. På detta sätt kan jag återvända till min hållning lite kokare, kanske lite vidsyntare men alltid med en grundläggande välvilja som utgångspunkt.
[ Ulrik Josefsson: Varför blir nysvenskar beskrivna som ett problem som ska lösas? ]
