Häromveckan ledde jag en retreatdag för ett gäng präster och diakoner. Jag började med att säga: ”Vi är inte här för att vila. Vi är här för att vara stilla, och det är ett arbete.” I vår höghastighetskultur är det en kraftansträngning att hålla dörren stängd för de otaliga röster som vanligtvis pockar på vår uppmärksamhet. Men jag har märkt att retreater ofta missförstås som en plats där vi i första hand vilar och samlar kraft för en hektisk vardag.
Tyvärr gäller detsamma gudstjänsten. ”Ta en paus och ladda batterierna!” är en formulering som används alltför flitigt när man i våra församlingar talar om varför vi samlas till mässa och bön. Dels tilltalar bilden knappast alla i församlingen (många upplever snarare att de inte tas i anspråk än att de är slutkörda). Dels är det helt enkelt inte sant: Vi har inte batterier, för vi är inte maskiner. Och församlingen är inte besökare på ett andligt spa, utan utför det viktigaste uppdrag som finns: att samlas för att tillbe Gud av det enkla skälet att Gud är Gud.
Så varför denna missuppfattning? En orsak kan vara att kyrkan – mitt i det jäktsamhälle som får människor att må dåligt – ser erbjudandet till vila som en av de finaste gåvor man kan ge dem som längtar efter ett gott liv. Men jag tror framför allt att det handlar om ett slarvande med hur vi tänker om vilodagen.
Livet är mer än arbete och återhämtning.
— Emma Audas
Vi tänker lätt att vilodagen handlar om att vara stilla (det där som ju egentligen är ett arbete, ni minns). Och om vilodagen är att vara stilla och vi ska fira gudstjänst på vilodagen – ja, då måste ju också gudstjänsten vara stilla. Men även om stillheten har sin plats – vilket inte kan påpekas nog – är sabbatsvilan något annat. Sabbatsvilan handlar inte i första hand om stillhet, utan om det som händer när människor befrias från arbete och i stället samlas kring ett bord: Det blir fest!
[ Sju dagars kristen retreat kan ändra hjärnan ]
Livet är mer än arbete och återhämtning. Vilodagen rymmer glädje, dans, mat och dryck. Om vi inser det förändras vår syn på vad vila är, men också på vad gudstjänst är. Vi befrias från gudstjänstledare med spa-röster som inte vågar engagera församlingen eftersom ”det ska få vara en vila” att komma till kyrkan. I stället får vi fira gudstjänster som de ska firas: som fester där alla är välkomna, där saker inte alltid blir som det var tänkt – och där Guds rike glimtar fram.
Festen runt det gemensamma bordet befriar oss från självcentrering, girighet och främlingsrädsla. Att helga vilodagen handlar mer om att fira allt det vi fått för att Gud är god än att hämta andan inför den nya arbetsveckan. I en kultur där vilan alltmer ses som ett sätt att optimera vår produktivitet är festen kanske den motståndshandling vi behöver.
[ Eleonore Gustafsson: Ska inte frikyrkan vara bäst på glädje? ]
