Jag är en av dem som farit illa i kyrkan. Under slutet av min utbildning till pastor blev jag förtalad. Anklagelserna var osanna. Men det resulterade i att min lämplighet som pastor var starkt ifrågasatt och jag sattes under specialutredning.
Långt ifrån en majoritet inom samfundet lyssnade till förtalet, men det var tillräckligt många för att det skulle kännas och märkas. Det som gjorde mig illa var inte hyperkarismatiker som missbrukade Andens gåvor eller strikt bokstavstroende fundamentalister som kastade bibelord efter mig. Det var anonyma och ogrundade anklagelser från personer som ville mig illa.
När någon blir utsatt för något sådant är det viktigt att själavården fungerar. Det gjorde den inte i mitt fall. Alla blivande pastorer skulle ha samtal med en själavårdare. Den personen fungerade säkert väl med andra, men inte med mig. Också det förvandlades till ännu en åtalspunkt. Det måste vara något fel på mig, sades det. Jag blev obeskrivligt förvånad när själavård fick en retroaktiv funktion som utredningssamtal, det gjorde knappast våra sista samtal under året öppenhjärtigare. Ingen ska behöva utsättas för ett sådant svek.
Jag borde ha blivit knäckt. Även min styrka blev i den svåra stunden något att bli anklagad för.
— Lars Gunther
Hur höll jag ihop? Jag fick frågan då och den har återkommit många gånger. Liksom frågan om varför jag stannade kvar. För jag höll ihop. Det var inte ett svart år av depression och ångest. I ett Kafka-ögonblick fick jag frågan hur jag höll ihop just av en som gjorde mig illa. Det är väl inte rimligt att någon trots allt kan ha tillförsikt om framtiden? Jag borde ha blivit knäckt. Så blev även min styrka i den svåra stunden något att bli anklagad för.
För min del blev min och andras iver efter att söka och bruka de andliga gåvorna ett viktigt svar. Vi ville låta oss fyllas av Anden, så att det såsom i urkristen tid hördes och märktes. Jag fick bland annat många profetiska hälsningar av för mig obekanta människor när de bad för mig. Och precis som Paulus undervisade om gåvans syfte (1 Kor 14) blev jag uppmuntrad, styrkt och tröstad. Och ibland kastades ljus över mitt inre, så att jag i rannsakan fick bekänna egen synd och förlåta andras. Det var ett år av Gudsmöten och ett år där jag också fick vara den som förmedlade hälsningar eller ett vidrörande av Gud till andra.
Tvärtemot vad många kanske skulle ha trott gjorde karismatiken mig väl, mitt i allt det svåra. Den var inte en flykt från verkligheten, utan den gav mig kraft att möta den, som den var.
Karismatik var inte det enda sätt varpå Gud gav mig kraft, men den var viktig. Om vi hamnar i diket där karismatik enbart ses som farligt eller potentiellt skadligt kan kristenheten gå miste om ett av alla de sätt varpå Gud vill bära och trösta. Det kan också vara viktigt att ha med sig i de viktiga samtal som förs om oss som på olika sätt farit illa i kyrkan.
[ Lars Gunther: Illasinnade kritiker kan vara den bästa sorten ]
