Vårsolen värmer där jag sitter i London efter dagar fyllda av mänskliga möten och Gudsnärvaro i Alphas Leadership Conference. Det som särskilt satt sina avtryck i mig är två händelser. Det ena var Mark Sayers från Australien som menade på att fem tecken ofta föregått skeenden då evangeliet har fått stor spridning genom historien. Det handlar om minskad tilltro till samhället, känsla av maktlöshet i individen, förbättrade kontaktvägar mellan människor, ökad andlig törst och större kraft i Guds handlande.
Mycket kan sägas om detta, men det intressanta är att de tre första just nu är tydliga i vår värld och att mycket pekar på att de två sista är på uppgång. Med andra ord, om det är sant tyder det på att en väckelse kan vara anstående. Frågan som jag smärtsamt ställer är om vi som kyrka kommer vara med när det sker?
I svensk kristenhet tenderar vi att ofta hamna i två diken. Antingen i det mänskliga, där organisation och demokrati förpassar Andens verk till gudstjänstens ramar eller i det överandliga där högljutt tal om andlig seger inte tillåter det mänskliga att få rum. Men finns det en väg däremellan? Där det mänskliga möter det andliga och där insikten är att Guds ande verkar i och genom människor oberoende av kyrkan.
Den andra händelsen i London är mötet med några av de ungdomar som var med i Asbury i februari. Med ödmjukhet berättar de om vad de fick vara med om och det som slår mig är äktheten och kärleken. Vad de beskriver är en lågmäld väckelse där ingen pastor eller ledare står i fokus utan som springer ur ungdomars längtan. Där bönen och lovsången är ständigt pågående, inte på ett konstlat högljutt sätt utan ödmjukt, äkta, mänskligt sårbart och samtidigt fullständigt genomsyrat av Guds ande.
Där det sant mänskligt sårbara får möta det nådefullt andliga.
— Ida-Maria Brengesjö
Jag slås av hur långt detta är ifrån de ungdomsmöten, kampanjer, och konferenser jag själv mött och att det kanske är så att den väckelse som har en chans att bryta fram i de sekulära Sverige i dag behöver vara mer lik den i Asbury. I ett samhälle där auktoriteter och religiös påverkan ifrågasätts och i en generation där transparens och äkthet är ledord måste kanske väckelsen få sippra fram underifrån. Utan några ledare på piedestaler, utan religiösa övertoner men med fullständig ödmjukhet och äkthet. Där det sant mänskligt sårbara får möta det nådefullt andliga.
När väckelsen kommer, och kanske har den redan börjat sippra, vågar vi som kyrka då kliva in i den? Låter vi det okontrollerbara få utrymme och tillåter vi de unga att få rum och kanske rent av leda vägen in i en väckelse där det fullt mänskliga möter det fullt andliga i äkthet och ödmjukhet?
