I alla samhällen finns vuxna som på grund av moraliska brister eller psykiska eller medicinska störningar utsätter barn för sexuellt ofredande av olika slag. Det är alltid oacceptabelt, och när det sker i kyrkans miljö – där man kan förvänta sig en högre standard och en trygg miljö – ökar med rätta graden av vämjelse. För att skydda barnen är medvetenheten om detta fenomen som en djupt oönskad realitet, oavsett sammanhang, viktig.
Brister på individnivå kan tyvärr ges utrymme av naivitet och tystnadskulturer. De kan också aktiveras och förstärkas av socialt accepterade normer som inte ser barnet som en mänsklig person med en värdighet att skydda utan snarare betraktar barn som ting. Exempel är synen på barn som extra arbetskraft i antiken, produkter av dålig karma i hinduismen, lämpliga för äktenskap i vissa muslimska kulturer eller som något man ”skaffar”, också genom att hyra en främmande livmoder, i vår, liberala kultur.
Viktiga motkrafter mot all slags sexuell exploatering av barn, såväl från individer som normer, utgörs till exempel av arbetet för barnrättigheter genom internationella, juridiska konventioner och insatser för att avslöja och lagsöka pedofili.
Det behövs ett verkligt normkritiskt arbete bland våra politiska och kulturella makthavare.
— Thomas Idergard
En ibland subtil form av ofredande av barn – förmodligen stödd av grundsynen att barn ”skaffas” för att uppfylla vuxnas emotionella behov – består av att göra barn till åskådare för vuxnas böjelser. Dessa kan vara perversa i sig, men det skruvade förstärks av att barn måste förhålla sig till vuxnas lattjande med egna sexuella fantasier och preferenser.
Flera TV- och radioprogram i public service under senare år, liksom involveringen av de extrema organisationerna RFSU och RFSL i skolundervisningen, går över gränsen för när vuxna ska hålla sexuella fantasier och praktiker för sig själva. Här har filtret som skyddar barn mot exponering slutat fungera och andra normer fått ta över.
[ Fredrik Wenell: Så vinner kyrkan kulturkriget ]
Likadant är det med de uppmärksammade sagostunderna med så kallade drag queens för barn på bibliotek. En amerikansk drag queen vars kommentar vunnit stor spridning i sociala medier nyligen, har sammanfattat vad de flesta vuxna av skilda religioner, värderingar och läggningar tänker: Drag queens uppträder på nattklubbar eller liknande sammanhang av vuxenunderhållning och med sexuella konnotationer, något som visas genom deras namn och repliker. Att då blanda in barn vore som att göra det i sammanhang med strippor eller porrskådespelare; det vill säga, sammanhang för vuxna som frivilligt kan välja det.
Att detta ens ska behöva diskuteras säger mycket om behovet av ett verkligt normkritiskt arbete bland våra politiska och kulturella makthavare, vilka de nu än är.
