“Va, hade ni inga tideböner?” Retreatledaren tittade på mig med en förvånad blick medan jag berättade om upplägget på den retreatvistelse som gjort allra störst avtryck i mitt liv. I Sverige har tidegärden med dess olika växelläsningar från Psaltaren och andra bibelböcker blivit ett obligatoriskt inslag i den tysta retreaten, men så är det inte i andra länder.
Åker man till exempelvis på en ignatiansk retreat i England eller Norge så finns inte tideböner på programmet. Anledningen är att man betraktar tidegärdens alla växelläsningar som en distraktion från det som är den ignatianska retreatens huvudsakliga fokus, nämligen den personliga reflektionen utifrån en daglig evangelietext. Alla annan textläsning betraktas som en distraktion. Därmed inte sagt att tideböner är något dåligt, det är bara en i raden av goda saker som man som retreatdeltagare behöver avstå från för att få tid till personlig fördjupning.
Anledningen till varför tidegärden fått en så stark ställning i den svenska retreatrörelsen är ännu outforskad men i väntan på en sådan studie skulle jag vilja ge tre förslag på svar. För det första tror jag att tidegärden varit en stor källa till andlig förnyelse för den svenska retreatrörelsens företrädare. De fann en skatt som de ville dela med sig av, och vi är många som är tacksamma för den gåvan, undertecknad inkluderad.
För det andra är tidegärden en böneform som passar den tysta gemenskapen. Medan det frikyrkliga bönemötet bygger på att man direkt eller indirekt kommunicerar med varandra är tidegärdens färdigskrivna böner ett sätt att mötas till bön utan att tystnaden bryts.
Jag ser också att det finns människor som vill åka på retreat och som har svårt för denna böneform, tröskeln blir för hög.
— Eleonore Gustafsson
Poängen med den tysta retreaten är inte frånvaro av ord eller ljud utan att man låter varandra vara i fred så att man utan avbrott kan fokusera på den personliga relationen till Jesus. Tidegärden är därför ett sätt att få energi in i den egna bönen utan att tystnaden bryts.
För det tredje har många velat åka till gårdar där det finns daglig bön så att man som retreatdeltagare kan luta sig mot en bön som redan pågår och så få hjälp att bli närvarande inför Guds ansikte. Och än så länge är det bara tidebönsbedjande gemenskaper som bjuder in till sådana platser i Sverige.
Jag är stor vän av tidegärden, den har varit en del av mitt dagliga böneliv i över 15 år, men jag ser också att det finns människor som vill åka på retreat och som har svårt för denna böneform, tröskeln blir för hög. Därför behöver den svenska retreatrörelsen lyfta blicken och se att det går att ha tysta retreater helt utan tideböner. Om det går i Norge och England måste det gå här också.
[ Eleonore Gustafsson: Skall inte frikyrkan vara bäst på glädje? ]
