”De är väl helt enkelt drivna av rädsla”. Så har man rätt länge kommit undan med att säga om politiskt konservativa. Dominerande psykologisk forskning har nämligen i decennier föreslagit att så är fallet: att personer med klassiskt konservativa åsikter och röstningsmönster tenderar se världen som en farligare, mer hotfull plats än andra.
Att påstå att meningsmotståndare primärt drivs av rädsla är så klart både en nedlåtande och slarvig form av maktutövning. Ingen vill ju vara rädd och irrationell – särskilt inte konservativa (gissar jag!).
Men nu har detta lätt paternalistiska sätt att se på konservativt lagda personer fått sig en törn, eller åtminstone en seriös utmanare. Som Andrev Walden lyfter i Dagens Nyheter (18/4) förelår ny amerikansk forskning ett annat, mycket starkare samband: personer som beskriver sig som konservativa är mer benägna att tro på naturliga hierarkier och gränser. Med andra ord: De gillar att upprätthålla skillnader, för de tror att skillnader på ytan säger något sant om hur verkligheten på djupet är beskaffad. Eller med andra, andra ord: De gillar ordning och reda.
Konservativ gränsdragning är störig oavsett vilka sakfrågor den gäller.
— Emma Audas
Eventuellt finns ju en rädsla också här: människor som gillar ordning och reda har ofta en rätt mörk bild av vad kaos kunde leda till. Men om vi accepterar tanken – att konservativa gillar tydliga gränser och klara skillnader – ritas inte kartan om då? Många av de mest ”liberala” rösterna i kyrkan skulle enligt den här beskrivningen platsa bland de konservativa.
Några exempel på vad sådana “liberala konservativa” kan säga: ”Det viktigaste är att den nya chefen är kvinna”, ”Att fira nattvard på det där sättet är alltför katolskt”, ”De som inte godkänner samkönade äktenskap borde lämna kyrkan”. Ja, konservativ gränsdragning är störig oavsett vilka sakfrågor den gäller.
Men är alternativet då en gränslöshet? Nej, men andra kriterier för gränsdragningen. Om den konservativa utgångspunkten är att upprätthålla gränser och ordningar som ses som naturliga, menar jag att vi behöver vara lojala enbart och fullständigt de gränsdragningar som uttrycker vår trohet mot Kristus. Och de gränserna är ofta av den sort som hjälper oss se nyanser och mötas i vår olikhet.
Men det intressanta är ju inte bara att människors verklighetsuppfattning skiljer sig åt – att en del attraheras av tydliga gränser, medan andra dras till tankevärldar som erkänner gråzoner. Minst lika viktiga är de frågor som forskningen inte enkelt kan besvara: Varför gör ordning och reda dig gott, medan det ger mig klaustrofobi? Varför älskar du de gränser jag vill överskrida? Och hur ska vi kunna leva tillsammans trots att så är fallet?
[ Emma Audas: Det löfte som verkligen spelar roll har aldrig kommit från dig ]
