Församlingens svåraste uppdrag torde vara att ”kämpa för den tro som en gång för alla har anförtrotts de heliga” (Jud 3). Inget i kyrkohistorien förskräcker mer än inkvisitioner av olika slag, formella och informella. Även om man lämnar all brutalitet utanför diskussionen är vi många som känner avsmak när detaljer i teologiska uppfattningar separerar trossyskon från varandra.
Själv tillhör jag ett kyrkosamfund som har den uttalade ambitionen att kunna samla alla kristna. Ingen som tror ska behöva hitta någon annanstans att gå. Det är löjligt svårt och vi misslyckas oftare än vi önskar.
En kompetens jag tror att vi och många andra behöver lära oss är att, med N. T. Wrights ord, se skillnaden mellan de skillnader som gör skillnad och de skillnader som inte gör någon skillnad. När talar vi om onödig splittring som uppstått trots att båda parter befinner sig inom ett acceptabelt läromässigt avstånd från varandra och när är det en splittring som uppstår genom ”avfall från läran” (Rom 16:17)?
Det finns många sätt att se på saker inom teologin och vi kan lära mycket av varandra, men var går gränsen för vad som skiljer på rätt sätt och det som skiljer på fel sätt?
Svaret är för mig Aristoteles princip om icke-motsägelse, att ett påstående och dess negation inte kan båda vara sanna. Om jag säger att det är blå himmel från horisont till horisont och du säger att det på samma plats och vid samma tillfälle är hällregn kan vi inte båda ha rätt. Trump kan inte både ha förlorat valet 2020 och vunnit det. Jesus kan inte både ha uppstått så att hans kropp lämnade graven och inte ha uppstått. Gud kan inte både vara världens skapare och en ”djupdimension av tillvaron”. Jesus kan inte både vara sann Gud och sann människa och bara en människa ”med ett unikt gudsmedvetande”.
När en kyrka förkunnar två så olika saker att de är varandras negationer kommer den bryta samman.
— Lars Gunther
All tro behöver utmanas så att den kompletteras och korrigeras. Men när det uppstår negationer så att centrala delar av tron har bytts ut i sin helhet, och dessa negationer ackumuleras är det inte längre ett annat sätt att se på saken, utan en annan sak att se på. Den skillnaden behöver klargöras. Otydlighet kan också motverka enhet. När en kyrka förkunnar två så olika saker att de är varandras negationer kommer den bryta samman.
Är då inte alla välkomna till din kyrka, kanske någon undrar. Självklart är alla välkomna! Men alla bör inte förkunna. Förkunnelse ska nämligen inte bara vara underlag till samtal, utan också ett tilltal från Gud. Den ska inte bara ge teologisk information, utan också få hjärtan att brinna (Luk 24:32). Den ska inte bara förklara utan också förmedla (Rom 10:17). Just för att den är ett tilltal behöver vi vaka över vad som sägs.
[ Lars Gunther: Svensk kristenhets problem är försiktighet till döds ]
