Så står jag kvar där i kyrkans korridor. Kaffekoppen i handen har svalnat och längre bort hörs småpratande röster. Samlingen ska snart börja men kvar står jag i tomrummet efter samtalet som nyss tog slut. Personen som hastigt tittade förbi och på några meningar satte ord på hela sitt stora vacuum av sorg, sjukdomsbesked och förluster. Bara några få ord i farten, ett totalt öppet hjärta som vågar sätta ord på det svåra, och så den övermannande ensamheten.
Jag är inte helt ovan vid att möta människor i sorg, det är en del av jobbet som pastor, men det som etsade sig kvar i just detta samtal var ensamheten. Inte den ofrivilliga utan den självvalda. Den som gör att smärtan inte delas trots att hela livet rämnat och som tappert kämpar på i egen kraft. Personen i fråga ville absolut inte att någon annan skulle veta hur livet egentligen var och säkert fanns flera goda skäl till det, men själv fylls jag av ett vemod där jag står.
Vad är det som gör att så många av oss fortsätter att tro att ensam är stark? Att vi i stället för att dela våra bördor sluter dem inom oss och bär våra liv själva?
Det är egentligen en väldigt märklig paradox vi lever i. Världen är i dag närmare än någonsin, i de växande städerna flyttar vi tätare inpå varandra och i samhället rör vi oss bland allt fler människor. Samtidigt är det som att vi mitt i det glider längre ifrån varandra. Tyvärr är församlingar inget undantag. Många kan vittna om att i de större gemenskaperna försvinner förtroligheten och när krisen kommer söker vi Gud i ensamhet i stället för tillsammans.
När en tonåring bjuder in till bön, då kommer man, så enkelt är det bara! Och de kvällarna förändrade mitt liv.
— Ida-Maria Brengesjö
Men så påminns jag där jag står om tonåringen som en gudstjänst utbrast: “Vad är det för fel på den här församlingen?!” I den obekväma stämning som uppstod sa hon att hon var bedrövad över att ingen vågade gå fram till förbön och så frågade hon: “Är jag den ende här som behöver hjälp?”
Därefter gjorde hon det som förändrade allt – hon bjöd in till bön! Under sommaren ville hon möta andra kvinnor för att dela livet och be, och när en tonåring bjuder in till bön, då kommer man, så enkelt är det bara! Så varje tisdag den sommaren möttes vi, alltifrån tonåringen till 90-åringen, för att dela livets små och stora glädjeämnen och bekymmer och be tillsammans.
De kvällarna förändrade mitt liv! De förde mig in i en gemenskap jag aldrig hade kunnat drömma om och in i en fördjupad relation med Gud. Och allt började i en tonårings bön om hjälp.
Det finns en sprängkraft i sårbarheten. När vi vågar sträcka ut vår hand och be om hjälp. När vi vågar bära varandra och själva låta oss bli burna och inse att ensam inte är stark. För där två eller tre är samlade, när livet öppnas och ärligheten får ta plats, då är Gud själv mitt ibland oss.
[ ”Den verklighet jag levde i var på låtsas - min mans andra relation var den verkliga” ]
