Jag tror att jag var tolv år när jag blev invald i min församlings “litteraturkommitté”. Det var förstås alldeles för ungt, men jag fick väl en slags dispens. Jag hade följt med pappa både på sammanträden och stått vid bokbordet när det var bokförsäljning. Övriga aktiva accepterade mitt engagemang. Och det gav mig både självkänsla och tillhörighet. Här fanns en grupp vuxna som var intresserade av att ha med mig, jag fick lov att göra nytta och jag lärde mig föreningsdemokrati.
Det finns anledning att i dessa populistiska och repressiva tider ta en titt på frikyrkans historia. Historien om “läsarna” är en historia om en folkrörelse som var demokratisk långt innan vårt styrelseskick var det. Nyligen hade en film om frikyrkans nu 175-åriga historia premiär och den visas i många församlingar. Vi behöver prata mer om historien om vi skall kunna möta samtiden.
Den svenska frikyrkan växte fram med grund i en biblisk tradition som jämställer människor. Bibelordet “här är icke jude eller grek, inte man eller kvinna” har alltid haft en konkret innebörd för de samfund som har sitt arv i den svenska frikyrkligheten. Kvinnors röst räknades fullt ut i de församlingar som bildades under 1800-talet och motståndet mot världslig hierarki var grundmurat.
Jag hoppas att det också finns nutida tolvåringar som får möjlighet att axla ansvar i våra församlingar.
— Marie Demker
Så det är ingen slump att jag som brådmogen tolvåring fick tillträde till församlingens arbete med litteratur. Läsandet, och därmed betoningen av egen kunskap, är helt centralt i frikyrkans tradition. Men också människosynen skiljer från världen utanför, det är individens förmåga och vilja som räknas snarare än hennes brister och ofullkomlighet. Jag hoppas att det också finns nutida tolvåringar som får möjlighet att axla ansvar i våra församlingar.
[ Frida Park: Skapa inte ett a- och b-lag i kyrkan ]
När jag år 2023 förstår att det finns församlingar som styrs utan församlingsdemokrati och där läsandet reducerats till texten på skärmen så blir jag orolig. Och lika orolig blir jag när jag tar del av diskussioner om huruvida alla medlemmar ska räknas när församlingens viktiga beslut fattas. Demokrati är inte bara majoritetsprincip, verkligen inte.
Men demokrati kan heller inte fungera utan att majoritetsstöd i avgörande frågor. Risken för att högljudda minoriteter tar över är värd att ta på allvar i alla föreningar. Med dialog och argumentation skapas en tidskrävande men avgörande metod för att besluten som fattas också skall respekteras. Är församlingsdemokratin tillräckligt vital idag? Om inte frikyrkan håller de demokratiska principerna högt, vem skall då göra det?
Som församlingsmedlemmar och medborgare dras vi alla i så fall med i populismens repressiva jordskred.
[ Öyvind Tholvsen: Orimligt att någon som aldrig går i kyrkan har rösträtt ]
