I oroliga tider är det utmanande att vara ledare. Det gäller i politik och näringsliv såväl som civilsamhälle och församling. I sådana tider är behovet av modiga och mogna ledare särskilt stort. Modiga att våga gå eller fatta beslut där andra blir osäkra. Men också mogna så att vägvalen blir hållbara, bidrar till att leda ut ur kris och skapa trygghet för dem som berörs.
Allt ledarskap är utmanande men att vara ledare i svensk frikyrklighet tillhör nog ett av de svårare uppdragen. Svensk frikyrka står mitt i strukturomvandling som kan skapa osäkerhet. Det kan handla om de aktuella frågorna om vem som kan vara med i församlingen och vilka som får besluta. Till detta kommer hela utmaningen att leda organisationer som i hög grad vilar på idéburen frivillighet, en utmaning som också påverkas av förändrad syn på auktoritet där ledarna i högre grad måste vinna sitt förtroende löpande.
I en helt annan tid med helt andra utmaningar frågade Gud: ”Vem ska jag sända?” och en ung Jesaja svarade: ”Här är jag sänd mig”. Lite omskrivet kan sägas att Jesaja gick in i en roll som handlade om att värna församlingens integritet och funktion i förhållande till identitet, politik och nationell osäkerhet.
För några dagar sedan var jag i en samling med över 150 unga människor som utbildas för teologiskt baserat ledarskap i församling och samhälle. Det var ett panelsamtal om vilket ledarskap som behövs för att leda svensk frikyrklighet in i framtiden. Några saker betonades i samtalet. Det är viktigt att vara autentisk och transparent och våga framträda som människa. Vikten av mod och att våga ta risker i mötet med utmaningar lyftes fram.
Självpåtaget eller framtvingat ledarskap riskerar att bli auktoritärt.
— Ulrik Josefsson
Ytterligare ett fält var att faktiskt börja ta steg och att dessa steg är strategiska, underbyggda och bidrar med tillit mitt i förändringar. Inget av detta är lätt men ändå både viktigt och nödvändigt. När jag för mig själv summerade samtalet såg jag framför mig en växande grupp unga ledare som är både modiga och mogna.
Jag tror att det är ett sådant ledarskap som svensk frikyrklighet behöver, att det är sådana ledare vi behöver utmana, träna och ge utrymme. Samtidigt inser jag att ledarskap inte bara är en fråga för ledarskapet. Ingen av oss blir bättre än vad omgivningen tillåter oss att bli. Självpåtaget eller framtvingat ledarskap riskerar att bli auktoritärt, därför måste det modiga och mogna ledarskapet ges utrymme.
Jag drömmer om en ny generation av mogna och modiga ledare och jag drömmer om församlingar som vågar bejaka dem som vågar gå.
