Jag hade nyss tagit körkort och mina svenskkyrkliga gymnasievänner hade övertalat mig om att vi skulle avsluta påskaftonen med att köra de sammanlagt 14 milen mellan Göteborg och Ljungskile tur och retur för att besöka midnattsmässan på Åh stiftsgård där det under påskhelgen pågick ett ungdomsläger.
Jag minns inte mycket från den natten, bara den helt nedsläckta kyrksalen som övergick i ljus efter att man ropat ut budskapet om uppståndelsen och att vi hade sjungit den klämkäcka väckelsesången Pärleporten med stor entusiasm. Och så minns jag hur festligt och glatt allt hade varit och hur besviken jag blev dagen efter då jag deltog i en frikyrklig påskdagsgudstjänst som i mitt tycke var helt glädjelös. ”Skall inte frikyrkan vara bäst på glädje?” minns jag att jag tänkte där jag satt i kyrkbänken med alldeles för lite sömntimmar i bagaget.
Så här drygt tjugo år senare så tänker jag att man kanske inte skall jämföra ett ungdomsmöte med en förmiddagsgudstjänst eller förlita sig på en sömnig tonårings sura analyser, men trots det är jag ändå övertygad om att firandet av uppståndelsen gör sig bäst nattetid. Låt mig förklara.
Firandet av uppståndelsen gör sig bäst nattetid.
— Eleonore Gustafsson
Exakt vilken tid Jesus uppstod vet vi inte, bara att kvinnorna gick till graven innan solen hade gått upp och att de fann att graven redan var tom, alltså måste Jesus ha uppstått någon gång under natten. Huruvida detta är upphovet till att högkyrkliga församlingar firar en påsknattsmässa vid midnatt vet jag inte, och för mig spelar det ingen roll för jag är pragmatiker och inte traditionalist. Jag gillar det som funkar, och fest gör sig bäst kvällstid, inte söndag klockan elva.
I högkyrkliga sammanhang har påskafton samma dramaturgi som nyårsafton. Man ägnar dagen åt förberedelser, kvällen åt middag med nära och kära, för att sedan gå ut i natten för att vaka in tolvslaget. Och när vändningen sker exploderar allt i ljus och glädjeyttringar. I stället för ”gott nytt år” ropar man ”Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden” och i stället för tomtebloss och raketer tänder man levande ljus som alla gudstjänstdeltagare håller i händerna och vissa fall även påskeldar utanför kyrkan. I vissa sammanhang förnyar man även sina doplöften vilket skulle kunna liknas vid ett nyårslöfte.
Måste man göra så här? Nej, men det är mysigt, festligt och effektfullt. Det finns inget magiskt med ljusen, de har samma syften som strålkastarna på Nyhem, poängen är att skapa feststämning. Dessutom blir påskens evangelium så mycket starkare med natten som fond: ”En gång var ni mörker, men i Herren har ni nu blivit ljus” (Ef 5:8). Ps. Precis som alla barnfamiljer vet kan man fejka ett tolvslag redan vid tio. Ds.
[ Vanessa Moreno: Är påsken en fin berättelse eller låter vi den förvandla våra liv? ]
