Många kristna är i kommentarsfälten snabba att tysta ner och smälla på fingrarna

”Vilken löjlig text!”, skriver en kvinna med kors kring halsen. ”Korkat”, tycker en man. Många röster höjs i kommentarsfälten. De har läst en text i DN (29/1) som ifrågasätter att otrohet alltid måste ses som en katastrof, skriven av frilansjournalisten Vesna Prekopic. Och de tycker inte om vad de läser.

Nej, Prekopics resonemang behöver man inte skriva under på. Men som kulturtext gjorde den sitt jobb: den ledde till fördjupade samtal om ett svårt ämne som påverkar många människors liv. Och sådana samtal borde vi väl som kyrka välkomna? Ändå var många kristna röster i kommentarsfälten rätt snabba att vilja tysta ner. ”Suck! Har man det bra i sin relation behöver man inte snegla åt sidan.” Vi kanske inte ens tänker på det – att markera att det var fult gjort att ens ställa frågan kommer nästan som en reflex.

Det är obekvämt att tala om det svåra. Det är utmanande att diskutera frågor om sexualitet, kärlek, trohet – särskilt i ljuset av misslyckanden och ouppnådda ideal. Men jag anar en tendens hos kyrkligt folk att vilja värja sig mot det obekväma genom slutenhet och hårdhet. Det är lättare att kalla en skribent ”omogen” än att konfronteras med att det vilsna och irrationella också finns i mig. Men om vi ska vara kyrka måste vi motstå frestelsen att smälla människor på fingrarna då de ställer frågor som gör oss obekväma.

Lätt förväxlar vi präktighet och godhet, men vi är kallade till det senare. Godheten har gjort jobbet: stått inför val och försökt välja klokt. Präktigheten bär däremot på en falskhet, då den vill ge sken av att inte ens förstå frågan. Därför kan präktigheten inte heller hjälpa någon. Den ger ingen vägledning, för den vågar inte ärligt möta blicken hos den som frågar.

För att vi ska kunna göra tala profetiskt behöver vi visa oss värda förtroendet.

—  Emma Audas

Vi lever ständigt med frestelsen att förminska sanning till ytlig moral. Jag möter människor som levt hela sina liv i kyrkan som har lättare att formulera varför otrohet är fel än varför trohet är vackert. Den undervisning de fått har fokuserat på rätt och fel, inte på vad som hjälper oss att leva liv fyllda av liv. Kanske har man i kyrkan varit bättre på att lära människor åsikter än att utrusta dem med en kristen blick?

Det är väl en smärtpunkt. Vi har fått uppgiften att tala profetiskt – alltså att tala om verkligheten på ett sätt som gör att även oinvigda upplever att det vi säger klingar sant (1 Kor 14:24–25). Men för att vi ska kunna göra det behöver vi visa oss värda förtroendet, visa att de livsfrågor som människor ärligt ställer inte är främmande för oss.

Det här är viktigt. Om vi vill att människor ska komma till kyrkan med sina tankar och frågor kan vi inte hånfullt säga att deras fråga är dum. Vi behöver i stället visa att också vi vågar ställa den.

[ Fredrik Wenell: Äktenskapets trofasthet innebär frihet ]