Avund är inte vägen till ett mer rättvist samhälle

Säkert som snön i mars dyker de upp, de uppbragta artiklarna om hur mycket pengar olika privilegierade grupper har. Hur höga de allra högsta lönerna är. Vilken lyx de verkligt rika vältrar sig i.

Temat varieras ständigt. Vi får läsa om vilka som är rikast i våra bostadsområden, hur orättvist det är att nyanlända till Sverige inte har några ärvda sommarstugor att fira midsommar i, att miljardärerna blir fler och så vidare.

Ekonomiska skillnader är ett omdebatterat ämne i alla samhällen. Det är djupt mänskligt. Vi vill ha ett samhälle där välståndet når alla grupper och där alla oavsett bakgrund har en chans att bli ekonomiskt framgångsrika.

Som kristna är vi kallade att hjälpa människor som har det svårt. Det är ingen slump att de allra mest utsatta i vårt samhälle ofta får hjälp av ideella organisationer på kristen grund snarare än av kommunen. Att hjälpa behövande är en viktig dygd och ett tecken på medmänsklighet.

[ Markus Uvell: Svensk kristenhet måste våga bjuda mer motstånd ]

Men är detta verkligen vad artiklarna om Sveriges miljardärer handlar om? Tillåt mig tvivla.

Det är alltför sällan omsorg om de svaga och alltför ofta hets mot de rika.

—  Markus Uvell

Det som driver dessa klickjagande inlägg är alltför sällan omsorg om de svaga och alltför ofta hets mot de rika. Det kan framstå som ett och det samma men så är inte fallet. Avund är inte vägen till ett mer rättvist samhälle.

Det är uppenbart i en ekonomisk mening. Att Sverige, liksom nästan alla andra länder i Europa, saknar förmögenhetsskatt beror till exempel på att den kostar statskassan mer än den ger. Den leder till att investeringar och jobb lämnar landet, vilket alla förlorar på.

Men det är framförallt uppenbart i en moralisk mening. Det som krävs är att de utsatta får det bättre, inte att de allra mest framgångsrika får det sämre. Andras olycka är inte det samma som egen lycka och vi bör inte uppmuntra det sättet att resonera.

Det viktigaste är istället att bekämpa de sociala orättvisor som faktiskt finns och som ofta dessutom är skapade med politiska beslut.

De som har oturen att födas i “fel” område är på förhand dömda att gå i dåliga skolor, särskilt som kommunen ofta förbjuder dem att byta skola. Vi har en arbetsrättslig lagstiftning som är specialskriven för att hålla bland annat invandrare borta från arbetsmarknaden och skydda dem som redan har jobb. Svensk narkotikapolitik är så inhuman att mycket svårt sjuka missbrukare bokstavligen dör på gatorna för att de inte accepteras som en del av samhället. För att bara nämna tre exempel.

Det råder ingen brist på orättvisor i Sverige. Många människor far mycket illa mitt i vårt trygga välfärdsland. Men vägen till ett mer rättvist samhälle är att bekämpa fattigdom, inte rikedom. Avund gör Sverige sämre, inte bättre.

[ Sverige pekas ut som ett av länderna där fattigdom ökar mest ]