Så andas jag ut efter ett fullgjort årsmöte. Den senaste månaden har förutom sportlov präglats av verksamhetsberättelser, föredragningslistor, budgetarbete och vakanta uppdragsplatser som ska tillsättas. Hjulet i församlingsstrukturen har varit i full gång och detaljer har justerats in i det sista. Men när jag landar hemma i soffan på lördagskvällen kan jag inte låta bli att känna ett skav … För det är ju inte i årsmötets beslutande eller ens i verksamhetsplanens visioner som församlingen blir till.
Nej det sker i det som händer i veckan efter. En helt vanlig torsdagskväll, i en nedsutten soffa bland kaffekoppar och filtar, eller i lekrummets kaos bland gosedjur och pussel. Det sker i scoutpatrullens samtal vid elden eller i bokcirkeln som möts för att prata om klimatet. Det sker där människor möts och samtalen kommer att snudda vid längtan, oron och livets verklighet. Det sker även där, över zoom när vi en möts för att planera kommande samlingar och mitt i det delar vardagens bekymmer med varandra och förenas i en bön.
Överallt i vår gemenskap blir församlingen till när människor möts. När de ärliga samtalen får ske och när vi vågar glänta på det som är våra liv. När vi, över generationer, mitt i vardagens kaos får chans att stanna upp och mötas i ögonhöjd, då är det som att Jesus tar plats mitt ibland oss. Då är det som att tiden stannar för en stund och det heliga uppstår.
Det kan enbart ske genom mänsklighet, sårbarhet och bön.
— Ida-Maria Brengesjö
Och så slår det mig än en gång hur ofta vi krampaktigt försöker organisera oss in i en förändring och en väg framåt. Hur vi tror att vi kan väcka liv i sammanhang genom strukturer och strategiska dokument. När verkligheten egentligen är så enkel: Vi kan aldrig organisera oss till församling.
[ Ida-Maria Brengesjö: Varför vill så få unga ta ansvar i församlingen? ]
Det vi däremot kan göra är att organisera oss till förening, och vi kan även i värsta fall även organisera bort engagemang och glädje. Därför är frågan om organisation trots allt viktig då vi behöver hitta strukturer och former som möjliggör engagemang och frigör glädje till skillnad från det som skapar dåligt samvete och känsla av skuld.
Det arbetet är nödvändigt att vi tar på allvar, men församlingen i sig är en levande organism. Den föds och formas där människor möts, där liv läggs till liv och där Guds Ande får verka. Det är aldrig något vi kan organisera upp. Det kan enbart ske genom mänsklighet, sårbarhet och bön. Så det vi borde ge utrymme för är mer av mänskliga mötesplatser. Mer av Alphakurser, studiecirklar, och bönegrupper. Mer av sammanhang där livet kan få ta plats i småbarnslivets kaos eller i pensionärens ensamma oro. Där vi får mötas mitt i det som är livet och där Gud gör det som Han gång på gång gör; inkarneras ner i det mänskliga och tar plats mitt ibland oss.
[ Lennarth Hambre: Församlingar som mår bra vet varför de finns till ]
