I Frikyrkopoddens avsnitt Kyrkofädernas intåg i frikyrkan kallar Magnus Malm det för en ”överlevnadsfråga” för frikyrkan att hon närmar sig ”den allmänkyrkliga mittfåran”. Uttalandet går att problematisera, vilket också gjorts genom debattartiklar i Dagen. Det behöver dock inte innebära att frikyrkan måste överge det ”distinkt frikyrkliga” som exempelvis synen på det allmänna prästadömet eller sin baptistiska dopsyn. Däremot är det viktigt att försöka förstå vad det är som drar frikyrkliga, och kanske särskilt unga vuxna, till de historiska kyrkorna och dess liturgi, eftersom det kan säga oss något om den egna kontexten.
Frågan som därför dröjer kvar hos mig är ”varför?” Varför denna utveckling? Är det för att det finns ett uppdämt behov av att få tända ljus? Eller att man plötsligt börjat föredra lukten av rökelse framför rökkanoner? Jag tror inte det. Åtminstone är det inte min egen erfarenhet, och inte vad jag tycker mig uppfatta hos de av mina frikyrkliga vänner som funnit något av värde i liturgi eller mässan.
Det handlar sällan om att man plötsligt anser att någon form eller uttryckssätt är bättre än den andra. För många handlar det mer om vad dessa både gör och symboliserar, och att det för många upplevs befriande. Winfield Bevins, författare och teolog, menar att en av de saker som unga människor söker när de drar sig till liturgi och mässa är en holistisk andlighet som tar till vara på hela ens varelse – förnuft och känsla, ens fysiska sinnen såväl som det andliga.
För frikyrkan finns här något att ta tillvara på.
— Victoria Vasquez
För den som är trött och bränd på en tro som betonar det andliga på bekostnad av det mänskliga, eller känslostormar som bevis på Guds närvaro, kan mässa, liturgi och en upptäckt av kyrkans andliga arv skänka en vila. Man får möjlighet att landa i en andlighet och uttryck för tron som jag själv inte behöver bära eller prestera, utan som bär mig liksom den burit generationer av kristna före mig.
Men man kan även se det som att det i rörelsen till det kyrkohistoriska och liturgin ligger en längtan efter en motkultur. Mässans former är ofta långsamma och repetitiva och ger inte den snabba tillfredsställelse eller underhållning vårt konsumtionssamhälle är vant vid. Det ligger också något trotsigt i att i stället för att sträva efter det som är nytt och inne, så rör man sig till det traditionella, till ritualer och en längtan efter att få koppla ihop med något som är större och beständigare än tillfälliga trender eller särskilda personer.
För frikyrkan vars identitet alltid varit att se sig som en motkultur, finns här något att ta tillvara på. Och det finns något hoppfullt för överlevnadsfrågan att unga vuxna i stället för att lämna kyrkan bakom sig, hittar sätt att stanna kvar där ens tro och andlighet får finna nya fästen.
[ Samuel Åsberg: Svårt att tolka Magnus Malms lösning på annat sätt än “kom och bli som oss” ]
