Det som blev en systematisk och tydlig styrning av Svenska kyrkan, skolpolitiken och villkoren för familjen under 1960- och 1970-talen, började som idéer hos några engagerade men få personer decennierna innan. Det visar Per Ewert i sin forskning om den politiskt planerade sekulariseringen av Sverige (i boken Landet som glömde Gud). Med ledning av den iakttagelsen menar Ewert att en annan utveckling borde vara möjlig i framtiden. Det kan alltså hänga på engagemanget hos några få ihärdiga.
Tänk om dessa alla är kristna med en traditions- och bibeltrogen syn på Jesus Kristus och hans nåd för att åstadkomma vår omvandling till helighet och därmed den klassiska, kristna moralen som sätt att både öppna sig för och leva i den nåden. Vilka förutsättningar skulle vi ha att sätta en boll i rullning? Bara en söndagsgudstjänst i ett klassiskt troende samfund består av fler personer än antalet ideologer som skissade på det svenska sekulariseringsprojektet.
Frågan handlar nog om vår tro. Att den ger oss kraft i vardagen är förstås självklart. Men ger den ensam riktning åt våra liv, åt hela våra liv, eller väljer vi ut var också vi vill bli omvandlade i Kristus och inte? Den amerikanske religionssociologen Christian Smith har myntat uttrycket ”moralisk-terapeutisk deism” åt den mest utbredda formen av kristen tro i dag. Den säger att Gud vill att vi lever lyckliga och känner oss bra, att Gud inte involverar sig i oss annat än när vi ber att Gud ska lösa problem och att alla snälla kommer till himlen. Men ingen av dessa trossatser stämmer överens med Jesus Kristus liv och förkunnelse.
Ger tron ensam riktning åt våra liv, åt hela våra liv?
— Thomas Idergard
Låter vi Gud förändra oss på allt fler områden i våra liv, så att det också syns i exempelvis hållningar och attityder som vi förmedlar, även på tvärs mot sådana man ”ska” ha, kommer vi närmare de bibliska maningarna att alltid tala om Guds bud ”när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp” (5 Mos 6:7); eller med Herrens egna ord att göra ”alla folk till lärjungar” (Matt 28:19).
[ Joel Halldorf: Möt sekularisering med både djup och folklighet ]
Kanske börjar allt med att vi som tror öppnar oss för erbjudandet att leva alltmer efter Guds aktiva vilja, den som inte bygger på vad vi först känner utan på vad som är sant? Att vi börjar tala, i handling men också i ord som föregår och förklarar, om den med andra, för att också de ska vilja tro. Eftersom vi älskar dem; inte sympatiserar med allt de gör, utan vill deras bästa: deras frälsning och därmed även deras omvandling i Kristus – något bättre kan ju inte finnas för någon! Och att vi om vi inte vill det tillräckligt så att det styr oss, ber om mer kärlek till medmänniskan för att kunna göra det Jesus vill av oss.
[ Debatt: Unga lämnar kyrkan för att Jesus är påtagligt frånvarande ]
