Som ung vuxen på 1980-talet skulle jag gratulera min pappa, missionären på andra sidan jorden. Jag faxade en tecknad slips och kunde aldrig vara säker på att hälsningen nått fram. Att ringa var både komplicerat och dyrt och snigelpost tog, som ordet pekar på, lång tid.
I dag har den digitala utvecklingen förändrat vekligheten. Hela världen är bara en knapptryckning bort. Vi har tillgång till mer information och fler kontakter än vi mår bra av. Därtill har ett par år av pandemirestriktioner tvingat fram en digitalisering av områden som många av oss tidigare inte trodde var möjligt att sköta på distans. Frågan församlingen måste ställa sig är hur man på riktigt gestaltar Kristi kropp digitalt? Går det ens?
För några dagar sedan deltog jag i ett forskningsseminarium om kyrkans digitala transformering. Huvudfrågan var hur medlemskap och omsorg kan ta sig uttryck i en digitaliserad värld. Med utgångspunkt i Jesu liknelse om den förlorade sonen diskuterades vad aktivt och passivt medlemskap kan betyda och hur engagemang, delaktighet, tillhörighet och församlingsvård kan ta sig uttryck på distans.
Digitaliseringen är här och den kan öppna för nya och fler människor in i en ny typ av kyrkorum och nya former för gemenskap. Några har hittat till gudstjänster när man kunnat delta lite mer anonymt från hemmasoffan. Förankring av beslut och processer har öppnats för fler när småbarnsföräldrar eller sjuka har kunnat delta i församlingsmöten via skärmen. Själavård och sorgesamtal kan ibland vara digitala genom att samla familjen på olika platser i landet.
Den ökade tillgängligheten riskerar att vinnas genom urholkad tillhörighet.
— Ulrik Josefsson
Samtidigt som deltagandet ökat verkar delaktigheten ha minskat i digitaliseringens spår. Den ökade tillgängligheten riskerar att vinnas genom urholkad tillhörighet.
Hur går det ihop med frikyrkligt församlingsliv som bygger på personligt engagemang och deltagande i gudstjänster och i personliga möten? Det är en av de vackra sidorna av församlingsgemenskapen, att mötas över olika gränser, dela livet med varandra och göra gemensamma andliga erfarenheter. Utan nödvändig reflektion finns det en risk att vi omedvetet skapar en digital kyrka som befäster distans där människor behöver närhet.
Nyckelfrågan är alltså hur vi kan se möjligheterna utan att naivt riskera gemenskapens djupdimensioner. Möjligheterna och utmaningarna med kyrkans digitalisering måste tas på stort allvar utan att för den skull hamna i individualisering och anonymisering. I detta behöver pastorer och ledare mod, vishet och teologisk förankring. Kyrkans uppdrag är att erbjuda och gestalta hela evangeliet i varje ny tid – även i en digital värld.
