De senaste månaderna har jag i mitt arbete på Frälsningsarmén mött allt fler som inte får sin ekonomi att gå ihop. Det handlar främst om familjer vars ekonomi blöder på grund av höjda priser på mat, drivmedel och el. Efter jullovet har jag haft flera smärtsamma samtal med förtvivlade föräldrar som har fått kraftigt ökade kostnader speciellt på mat och el för att barnen har varit hemma i över två veckor från skolan. Även skolor märker att det går åt mer mat i samband med helgerna. Detta är familjer som vi ofta inte tror behöver hjälp.
Samtidigt fylls medier av ökat våld och skjutningar i vårt land. I de senaste veckornas dåd misstänks barn och tonåringar ligga bakom. Vi måste ställa oss frågan: ”Var har vi misslyckats?”
Rapporter och studier visar att barn som växer upp under tuffa ekonomiska förhållanden inte sällan hamnar i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser och där föräldrarna inte alltid har möjlighet att ge sina barn det stöd de behöver med skolarbetet. Det här är barnen som inte berättar för sina föräldrar att det är friluftsdag och man ska ha med sig matsäck, för de vet att familjen inte har råd. Mitt hjärta gör ont när jag hör barn berätta om detta och hur de försöker skydda sina föräldrar, när det är vi vuxna som ska skydda barnen.
Det minsta alla barn har rätt till är att få drömma.
— Maria Olausson
Familjer som lever i ekonomisk utsatthet får inte heller samma möjlighet till idrotts- och kulturaktiviteter. Det gör att barnen hamnar utanför samhället och inte får samma förutsättningar till en god fritid. Detta leder även till att barn inte vågar drömma och tro att de kan uppnå något större med sitt liv, något även den nyligen släppta ungdomsbarometern visar.
Kanske är detta ett av vårt samhälles största misslyckande, inte bara att barn växer upp i fattigdom, utan att barn växer upp utan drömmar. Är det då konstigt att man dras in i gemenskaper där man får tillhöra ”något”, inkluderas och få en uppgift? Jag skulle aldrig hävda att detta är hela anledningen till eller svaret på varför vi har så många unga i kriminalitet. Men tänk om det är en bidragande faktor?
[ Steven Crosson: Frånvarande fäder föder våldsvåg ]
Den viktigaste faktorn för att ett barn ska klara sig bra, trots tuffa erfarenheter, är att det funnits minst en viktig vuxen i deras liv, som Dagens ledarsida skrivit om nyligen. Här har du och jag en oerhört viktig uppgift. Men det kan inte bara handla om barnen som kommer till oss i kyrkan utan det måste alltid handla om att vi också väljer att söka upp de barn som ibland behöver oss som mest.
Det minsta alla barn har rätt till är att få drömma! Om våra barn slutar drömma, för att de inte tror att det är lönt, så kommer samhällets misslyckande att få konsekvenser för flera generationer framöver. Inga barn i välfärdssverige ska behöva växa upp i fattigdom och utan att våga drömma.
