Jag bor intill Kyrkvägen i Hestra. Nu på vintern, när plogbilen gjort sitt, förvandlas dess trottoarer till snödrivor. Då tar mina grannar fram sina snöskyfflar och röjer trottoaren framför sin egen tomt. Jag skulle vilja använda den bilden för att tala om olika strömningar inom kristenheten.
Somliga, som jag, kan sägas vara pingstkarismatiker, andra betonar kontemplativa traditioner, ytterligare någon gör starka kopplingar mellan sin tro och social aktivism. Exemplen kan mångfaldigas och man kan självklart kombinera och låta sig inspireras av bredden av tankar och uttryck. Men det förhindrar inte att det finns sammanhang och organiserade rörelser som har olika starka betoningar.
Jag har på många goda sätt fått möta Guds kraft i karismatiska sammanhang. Det är både dramatiska nedslag och utdragna processer som blivit mig och andra till stor välsignelse. Eftersom jag ser en god biblisk grund och på många sätt god frukt i nutid och genom kyrkohistorien när Guds Ande har verkat just genom karismatiska uttryck försöker jag också uppmuntra andra att med Paulus ord ”försöka få dem i överflöd”.
Men jag är också plågsamt medveten att det finns skadliga avarter inom de delar av Guds församling där den här strävan betonas, något jag ofta återkommer till. Under den senaste tiden har det också förts ännu en diskussion här i Dagen om trosrörelsen. Det ser jag som ett viktigt samtal och jag noterar att det inom rörelsen i dag finns en tilltagande mognad som gör att ett sådant samtal kan föras i en ton som var otänkbar för ett par årtionden sedan.
Självkritik är viktigt för att bevara sundheten.
— Lars Gunther
Nu undrar jag: Finns motsvarande samtal även i andra rörelser? Finns det avarter, överbetoningar eller rent av inslag av ren villolära som behöver identifieras och städas ut? Kan det samtalet föras utan att det ses som en attack på hela rörelsen?
[ Lars Gunther: Använd inte lågmälda gåvor som ursäkt för att inte söka mer spektakulära ]
Låt mig ta ett exempel. Feministteologen Rosemary Radford Ruether förnekade den centrala tanken att Gud skapat världen ur intet. I stället sa hon att den har en egen existens av evighet, vid sidan av Gud, och hon kallade den Gaia, för att höja dess status till mer jämlik med Gud. Jag kan förstå det vällovliga syftet, att undvika hänsynslös exploatering, men ser inget skäl till detta avsteg från vad som rimligen kan sägas vara en kristen skapelselära eftersom respekten kan uppbådas med en annan uppsättning goda argument.
Jag möter ofta onyanserad och rent av ogin kritik av min karismatik men har bestämt mig att inte enbart ta den i försvar. Självkritik är viktigt för att bevara sundheten. Nu kastar jag ut en utmaning till andra sammanhang, visa oss era självkritiska samtal också!
[ Frida Park: Välkomna entusiastisk kristendom - motverka fanatism ]
