För ett tag sedan diskuterade jag och en bekant, som är mer bevandrad i svensk kristenhet än jag, profilerade kristna som begått misstag och hamnat i onåd. Jag frågade naivt hur det kunde komma sig. Är inte kristenheten en förlåtande miljö?
Min bekant såg lite perplex ut och svarade: ”De har ju inte bekänt sina synder och bett om förlåtelse!”. Och så är det förstås. Den som inte verkligen erkänner sina misstag och ber om att bli förlåten bör inte hoppas på att bli det.
Jag tänkte på detta samtal när jag följde drevet mot den blivande centerledaren Muharrem Demirok med anledning av att han dömts för misshandel vid två tillfällen. Inte främst själva drevet, utan hur det hanterades.
Demirok har följt pr-handbokens grunder: erkänn misstaget, beklaga att det skedde, ge en förklaring, bedyra att det inte kommer upprepas, gå vidare. Makthavare som gör så, och inte avslöjas med fler övertramp, brukar klara sig hyggligt.
[ Elisabeth Sandlund: Långt ifrån självklart med muslimer i Svenska kyrkan ]
Det är också syftet med pr-hanteringen: att ”stänga” frågan och minimera risken att den blir en permanent belastning.
Men räcker det verkligen? Det är ofta tillräckligt för att slippa avgå, men inte nödvändigtvis för att återupprätta förtroendet. Jag tror få av oss skulle nöja oss med den här typen av ytlig syn på svek i våra nära relationer.
Makthavares samtal med väljare behöver bli ärligare och mer personliga. På riktigt, inte bara på ytan.
— Markus Uvell
Där förväntar vi oss i regel betydligt mer: fullödigt erkännande, djup ånger och ärlig vädjan om att bli förlåten. Förlåtelse är ju, som vi försöker lära våra barn, inte ett magiskt ord (”f’låt!”) utan en nåd man ber om.
Jag är övertygad om att detta är den typ av ärliga samtal makthavare som begått misstag har med sina närmaste kollegor – i Demiroks fall till exempel med dem som nominerade honom till partiledare
I takt med att den mediala miljön, särskilt i sociala medier, blir allt mer personlig tror jag även makthavares samtal med väljare behöver bli ärligare och mer personliga. På riktigt, inte bara på ytan.
[ Muharrem Demirok (C): Därför är jag medlem i Svenska kyrkan ]
För att hantera det kortsiktiga pr-problemet räcker den minimalistiska modellen ovan: korten på kortet, stäng frågan, gå vidare. Men för att bygga långsiktigt förtroende behöver makthavares misstag behandlas mer som svek i en privat relation. Och då är kärnan genuin ånger och vädjan om förlåtelse. En förlåtelse som det är upp till motparten att ge – eller inte.
Frågan är om makthavarna vill bli förlåtna? Eller bara slippa medias kritik och gå vidare? Jag tror att de makthavare som vågar be om verklig förlåtelse kommer att åtnjuta högre förtroende på sikt. Och förtroende – inte positiv medial uppmärksamhet – är politikens viktigaste valuta. Det tror jag fler makthavare borde tänka på.
[ Lennarth Hambre: Varför utesluts politiker som visar eftertanke som partiledare? ]
