Vi rör oss än en gång mot årsmötestider. Verksamhetsåret summeras, läggs till handlingarna och ett nytt tar sin start. Budget blandas med drömmar och vi blickar framåt med förväntan. Eller? Snarare är det kanske så att listorna hos valberedningen återigen gapar tomma och frågan är hur ett år till ska gå ihop.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att de äldre ger plats åt de yngre för att generationsväxling ska kunna ske, men det är ju bara halva sanningen. Den andra halvan är att det måste finnas en generation som kliver fram och tar emot stafettpinnen, och ibland undrar jag om den finns. Bland mina jämnåriga ser jag otroligt många driftiga människor med brinnande hjärtan som har jobb och fritidsintressen som kräver mycket. Med andra ord en engagerad och ansvarstagande generation. Trots det ser jag inte många av dem kliva fram i kyrkan.
En äldre man berättade nyligen för mig om när han var ung. Då samlades de unga familjerna för att be och fasta över församlingen och frågan om de så småningom ville ta över. Detta bidrog till en ökad ansvarskänsla bland de unga, men också insikten om att ifall de skulle ta över behövde saker förändras. Det mynnade ut i ett långsiktigt förändringsarbete i församlingen där en ny generations övertagande var målbilden. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om min generation är beredd att göra samma sak.
Problemet sitter inte i att unga inte tror på Jesus längre.
— Ida-Maria Brengesjö
Är det bara vår generations individualister som kräver förändring eller söker vi gemenskap, men på ett annat sätt? För problemet sitter inte i att unga inte tror på Jesus längre, men vi tvivlar på kyrkans struktur och i stället för att göra något åt det backar vi undan. Den inbyggda tröghet och komplexa organisation som församlingar ibland utgör tilltalar inte en ung generation. Inte för att det inte är och har varit gott, utan för att det helt enkelt inte går ihop med en tillvaro där tid är en bristvara. Ska det vara värt investeringen av tid och engagemang behöver det kännas kul och ge snabba resultat, annars prioriteras det bort.
[ Ida-Maria Brengesjö: Kyrkan måste förändras om hon inte ska dö ]
Men om vi vill att en generationsväxling ska ske är det dags att vi unga börjar ta ansvar. Att vi slutar prata och börjar agera. Vi behöver vara med och arbeta för den kyrka vi vill se och forma det sammanhang vi önskar våra barn att få växa upp i. Vi behöver också lära oss av de som gått före och i ömsesidig respekt hitta nya vägar framåt. Det vi däremot inte kan göra är att backa undan och passivt titta på.
Det kanske är dags att vi möts för att be. För att få nöd för våra medmänniskor och församlingar, men också för att ta ansvar i stafettväxlingen och påbörja de förändringar som är nödvändiga. Årsmöten handlar om så mycket mer än att fylla val och lägga budget. Det handlar om att tillsammans forma en ny väg.
[ Ida-Maria Brengesjö: Varumärkesbyggarna har insett vad kyrkan ofta missar ]
