”Palm, lägg ut ett ‘C’”, ropade Alf Robertson. Och den skicklige pianisten ”la ut” flera oktaver c-ackord från scenen. När musiken tog över publikmumlandet intonerade Robertson, i mycket sakta mak, med sin mjuka, mörka barytonstämma: ”Hår du kvår din bårnatro …” (Jo, det ska vara ”å” inte ”a” för en göteborgare).
Det spred sig något slags begrundande stämning runt scenerna i Skara och Ulricehamn och Värnamo. Det kändes som om barndomsbilder rullades upp bland åhörare, en stämning av längtan och tillbaka. Från tiden, när publiken var 50 år yngre, bar förmodligen de flesta med sig minnesslingor – från Lapp-Lisa röst och gitarr eller från någon lite raspig 78-varvs skiva. Hur kunde annars så många, nästan alla, där i folkparkerna sjunga och tona med i den nu yrvakna Robertson-sången: Har du kvar din barnatro?
Kanske är det så att varje generation har sin sångskatt. Kanske tycker många i dag att nämnda sång är för gammal och dessutom för naiv. Och om den sjungs sker det ofta med ett underfundigt leende. Man minns men inte mer. Vi rådbråkar hellre våra hjärnor med existentiella frågor än öppnar oss för ”Gud som haver”.
Kan det vara så intellektuellt fullvuxet att tro på ingenting?
— Alf Svensson
Men vi är fortfarande många som har kvar vår barnatro. Hur naiv den än klassas. Och vi vill behålla den! Det är just det ofattbara, det obegripliga, som får oss att hisna. Jag tror det är mentalt positivt för oss människor att hisna. Ja, jag tror faktiskt att människan behöver hisna. För att inte placera sig själv allt för högt på toppen!
[ Josefine Frankner: Knutby kunde inte ta min barnatro ]
”Varifrån har vi fått musiken?” frågade sig filmskaparen Ingmar Bergman i sitt sommarprogram i Sveriges radio, och man kände förundran i hans röst. Vem kunde klokare än Carl von Linné stanna upp och själv låta sig bedåras av naturens under? Carola, den gudabenådade sångerskan, låter Maria sjunga, när hon gungar Barnet: ”Är det själva himlen som jag gungar i min famn.”
Skapelsen bjuder på det hisnande, när man vågar frigöra sig från det egna jagets begränsningar. Det gör gott i själen!
Kan det vara så intellektuellt fullvuxet att tro på ingenting? Det kanske också är naivt. Att tro på ingenting!
Själv tror jag inte att ingenting finns! Klyver man en atom eller en potatis, i det oändliga, så tror jag inte att man kommer till ingenting. Och nu när de astronomiska kunskaparna berättar att man fångat ljus som startade och varit på väg i 17 miljarder ljusår – och nu kommit hit! Då måtte väl alla hisna och kanske rent av tänka ”vad är då en människa”?
Och så hör vi och läser om de gigantiska ”svarta hålen” i rymden, miljarder större än solen. Rum utan tid! Kanske finns det vita hål i universum? Ingen har väl utforskat hela universum. Hela? Om oändligheten kan man väl egentligen inte skriva ett begränsande ord ”hela”? Vita hål? Vem vet? Ingen. Men kanske.
Det känns både klokt och skönt att ha kvar ”sin barnatro”. Man behöver den!
