Allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras, skrev Friedrich Engels och Karl Marx i Kommunistiska manifestet (1848). De beskrev den revolutionära omdaning av samhället som kapitalismen dittills hade åstadkommit, och då hade ju industrialiseringens bara tagit sin början. Insikten om marknadens baksidor ledde dock till att både kristdemokratiska och socialdemokratiska partier kom att sätta en välfärdsstat med kompensatoriska inslag och viss omfördelning av resurser som politiskt mål.
Insikten om att det finns andra värden än kapital, pengar eller mammon – kärt barn har många namn – och att social och ekonomisk trygghet, kulturell utveckling och medmänsklighet bör prioriteras. Ingen skulle påstå att de demokratiska europeiska välfärdsstaterna var paradiset, men strävan efter att utveckla det goda, det sanna och det sköna för allt fler vägledde den valda elit som drev reformerna. I någon mening hölls vissa saker heliga, oåtkomliga för ett förtingligande.
Men något har hänt. Demokratiska institutioner skändas i USA och i Brasilien, uppviglade av före detta presidenter. I vårt land har vi en ordförande i justitieutskottet, riksdagsledamot och därmed lagstiftare – Richard Jomshof – som anser att hans personliga åsikter om enskilda domar i domstol är viktigare att få framföra än respekten för det uppdrag han tagit på sig.
[ Fredrik Wenell: Gamestopgate avslöjar kapitalismens inneboende problem ]
En så kallad influerare med hundratusentals följare sätter publiciteten före omsorgen om en medmänniska; Margaux Dietz publicerade i sin kanal ett filmklipp där hon skrattar åt en berusad och misshandlad man som somnat utanför hennes dörr. Exemplen kan bli fler. Om ingenting är heligt så finns heller inga gränser för vad du kan utsätta dina medmänniskor, och dig själv, för.
Ett samhälle behöver eftersträvansvärda högre värden för att utvecklas.
— Marie Demker
Den tyske filosofen Max Scheler skrev år 1915 om begreppet ”ressentiment”, en mänsklig drivkraft som vägrar erkänna att det finns värden som är högre, noblare – eller heligare om man så vill – än dem som man själv står för. För den som är behärskad av ressentimentet görs de egna tillkortakommandena till norm. När räven säger att druvorna är sura är räven inte besviken utan tvärtom tillfreds med sin upptäckt. Kan han inte nå dem så är de inte värda att nå. Alla som påstår att druvorna ändå är söta, oavsett att räven inte förmådde hoppa högt nog för att nå dem, hånas som så kallade godhetsapostlar eller förrädare. De måste dras ned till hans egen nivå.
När ska vi alla inse att ett samhälle behöver eftersträvansvärda högre värden för att utvecklas? Att det finns det som är bättre och mer gott än annat? Det politiska ledarskapet har ansvar för att skapa den insikten. Att vi alla har ett behov av helighet.
[ Marie Demker: Om det inte räcker att lyda lagen - vart är vi då på väg? ]
