Kan man tala om toxisk positivitet? Positivitetstyranni? Finns det? I slutet av november publicerades en intervju med Susan Cain i SvD (30/11-22), författaren till den uppmärksammade boken om introverta och den nya Bitterljuv – Hur vemod och längtan gör oss hela. Cain kallar samhällets konstanta insisterande på lycka för ”positivitetstyranni”. Alltså en sorts påtvingad, artificiell positivitet, man krampaktigt håller fast vid. Och det stora problemet är att medan vi tror att den positiva inställningen kommer göra oss till mer hela, lyckliga människor, blir vi egentligen mer oförmögna att hantera livet.
Cain vill i stället slå ett slag för vemodet. Det hon kallar för vemod påminner om det som i den kristna traditionen har fått det negativt klingande svenska ordet ”klagan”, men i engelskan har den mycket vackrare benämningen ”lament”. Klagan är, som NT Wright sagt, när vi frågar ”varför?”, utan att få ett svar.
Bibeln har en rik tradition av klagan. Vi vill gärna betona att det inte är ovanligt att Bibelns klagopsalmer slutar i uttryck av hopp. Men då blir sensmoralen att det är där vi ska befinna oss och så skyndar vi oss dit genom att rusa förbi det besvärliga. Visst erkänner vi att det är okej att uttrycka sin oro, sina frågor och desperation till Gud, men vi talar gärna om att ”lyfta blicken”, ibland genom att hitta någon sorts ”trosvisshet” och positiv inställning. Och visst mår vi sällan bättre av ett självcentrerat navelskåderi. Men det finns en dimension av klagan, ”lament”, som också riskerar att gå förlorad.
Vi mår sällan bättre av ett självcentrerat navelskåderi.
— Victoria Vasquez
För kraften i vemod, längtan och klagan är att det ”öppnar för de stora frågorna och vår längtan efter en vackrare och helare värld”, som Cain uttrycker det. Det får oss att stanna upp vid det brustna i oss själva och vår omvärld, och får oss att sträcka oss mot Gud. I en värld som just nu tycks präglas av mer oro och osäkerhet för varje dag och som kan få det att kännas främmande att möta det nya året med någon sorts framtidstro och optimism, så är det kanske just det vi behöver.
[ Björne Erixon: Vi behöver gråta och klaga och mod att hoppas ]
Genom klagopsalmerna, Klagovisans kollektiva klagan, Jobs upprördhet, och Jesu sorg och klagan i evangelierna, uttrycker Bibeln att vemod och sorg över livets och tillvarons ofullkomlighet är lika legitimt att känna som att uttrycka. Och att våga stanna där är ett sorts trotsigt hopp. Om vi erkänner att vi inte vet och inte har svar, sätter vi samtidigt vår tilltro till något annat, större än vad vi kan åstadkomma genom vår artificiella positivitet. Vi lägger hoppet bortom oss själva och förenar vår längtan med Guds.
Genom att stanna upp för klagan får vi kanske erfara att det skapar utrymme för Gud att göra något annat än det vi annars rusat till i vår framkallade optimism.
