Förre påven Benedikt XVI, Joseph Ratzinger, som avled på nyårsafton, tjänade i mer 60 år Katolska kyrkan som präst, teolog, ärkebiskop, kardinal och påve. Hans inomkyrkliga avtryck är ovärderliga, främst genom hans centrala roll för förståelsen av 1960-talets stora kyrkomöte, Andra Vatikankonciliet, och därmed modern katolicism som en fortsättning på, inte ett brott med, två millennier av kyrklig tradition (bland annat med 21 koncilier). I en alltmer sekulariserad värld bidrog han till att förankra den katolska identiteten i den tro som finns i, men alltid överskrider, tiden. Guds Ord är ”evigt giltigt” då det ”inom sig bär evigheten” i kontrast till ”mänskliga åsikter” som ”kommer och går” så att det som är ”väldigt modernt i dag kommer vara väldigt förlegat i morgon” (Benedikts egna ord).
Precis där har vi också Ratzingers vidare räckvidd. Som teolog räknas han till 1900-talets inflytelserika, tillsammans med protestantiska namn som exempelvis Barth och Moltmann. För alla kristna, oavsett samfundstillhörighet utgör Benedikts teologi en viktig förkunnelse, med två centrala teman:
1) Jesus Kristus är fullbordandet av Israels tro och Gamla Testamentets uppenbarelse. Aldrig frikopplad från den. Bibeln kan bara förstås förmedla en sann helhet om Gud och människan, om den historisk-kritiska Bibelforskningen används med utgångspunkt från tron, och ses som verktyg för att fördjupa den; inte själv blir utgångspunkten för vad man ska tro. ”Den historiske Jesus” möter oss i Bibeln och de första kristnas bekännelse, och konstrueras inte av vår exegetik. Att följa Jesus är alltså att hålla sig till den som Bibeln och den traditionella, kristna tron beskriver, inklusive, förstås, hans bud.
Jesus fortsätter kalla genom att ställa allt på sin spets.
— Thomas Idergard
2) Eftersom Jesus enligt Johannesevangeliets grekiska original är ”Logos”, ”Ordet” och ”Planen”, ”Meningen”, hjälper förnuftet till att både bana väg för, och fördjupa, tron. Människan är ingen ”flyktig och meningslös produkt av evolutionen” utan ”resultatet av Guds tanke”. Sökandet efter objektiv sanning blir ett sökande efter Gud. När vi finner Gud i Kristus kan och ska vi ställa förnuftiga frågor.
[ Påve Benedikts sista ord: "Jesus jag älskar dig" ]
Vår tid är en ”relativismens diktatur”, där tron på att egot konstruerar världen blir förtryckande, då allt blir en fråga om den starkaste viljan. Avvisandet av relativismen är ytterst ett projekt till förmån för tänkandet, framför flyktiga viljor och känslor. Det är talande att Ratzinger, i en debatt med filosofen Jürgen Habermas 2004, där Habermas motvilligt såg en ny roll för religionen, betonade behovet av mer förnuft. Det kristna vittnesbördet är och förblir ett sanningsanspråk som på ett grundläggande sätt står i konflikt med tyckandet för dagen. Det vill säga, Jesus fortsätter kalla genom att ställa allt på sin spets.
[ Fredrik Wenell: Så kommer förre påven Benedikt beskrivas ]
