Ibland oroas jag över att vi som kyrka kommer allt längre bort ifrån det som borde vara vår kärnverksamhet. Att vi tappat både språk och praktik för hantering av synd. Det är som att vi tror att vi inte behöver någon frälsning eller att vi inte vågar säga som det är. En bibeltext som kanske skulle kunna hjälpa oss att komma i kontakt med vårt kärnuppdrag är berättelsen om hur Jesus i Joh 13:1-17 tvättar lärjungarnas fötter strax före sin död.
Som ung fick jag lära mig att denna text var en uppmaning till oss kristna att hjälpa varandra i största allmänhet men i dag är jag övertygad om att texten snarare handlar om hur vi som kristna bör hantera den synd som uppstår i de döptas gemenskap.
I dialogen med Petrus betonar Jesus att den som har badat är ren och därför bara behöver få fötterna tvättade för att kunna ligga till bords i den påskmåltid som sedan blev det kristna nattvardsfirandet. Jesus är tydlig: ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren.” (Joh 13:10) Alltså: den som en gång har döpts är ren men behöver förnya denna renhet genom att då och då ta av sig skorna och låta någon annan tvätta ens fötter.
Hursomhelst drömmer jag om en kyrka där man erbjuder fotbad.
— Eleonore Gustafsson
Orden Jesus använder är starka: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” (Joh 13:8) Om inte Petrus låter Jesus tvätta hans fötter blir han alltså utestängd från gemenskapen. Eftersom det är synden som skiljer oss från gemenskapen med Gud är det en rimlig tanke att Jesus i symboliska eller metaforiska ordalag talar om frälsningen.
I avslutningen av Johannesevangeliet ger Jesus lärjungarna mandat att förlåta synd: ”Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.’” (Joh 20:23) Därför kan de nu axla Jesu mantel och tvätta varandras fötter. Det är bara Jesus som kan göra en människa ren, men som Kristi kropp har vi till uppgift att vara hans händer, fötter och mun och på ett konkret sätt förmedla vidare denna försoning till andra.
Detta mandat att förlåta synd har tolkats på olika sätt genom kyrkohistorien, de historiska kyrkorna som ett ämbete, den tidiga klosterrörelsen och den ryska staretstraditionen som en nådegåva och i de protestantiska sammanhang som en proklamation utifrån Guds ord.
Hursomhelst drömmer jag om en kyrka där man erbjuder fotbad. En gemenskap där man vågar visa varandra sina smutsiga fötter och sätta ord på sin synd. Kanske inte för hela församlingen, men för någon som man har förtroende för. En plats där det erbjuds varmvatten och fluffiga handdukar. Kanske även en fotfil och lite badsalt.
[ Eleonore Gustafsson: Att ta emot bikt utan att döma är en nådegåva ]
