Människans behov av bekräftelse är djupt. Hjalmar Söderberg formulerade det som att vi hellre blir föraktade än utan någon bekräftelse, då själen “ryser för tomrummet”. Den relationistiska filosofin ser hur vår självförståelse uppstår i bekräftelsen av någon annan som också säger “jag” om sig själv.
Enligt kristen tro skapas de första människorna som Guds avbild. Gud är det “du” som formar människans “jag”, ger det allt det behöver och näring åt människors bekräftelse av varandra. Syndafallet kan ses som människans vilja att forma sitt “jag” utan ett gudomligt “du”. Kunskapens träd på gott och ont blir symbolen för hur människan gör sig själv till måttstock för gott. Denna dysfunktionalitet utgör arvsynden. Med den blir behovet av att bli bekräftad för och av det man själv väljer, till en andlig tyranni.
Guds människoblivande i Jesus Kristus, och Jesus död och uppståndelse, är enda botemedlet. Den som tar emot Kristus i tro är fortfarande sårad av arvsyndens oordnade bekräftelsebehov. Men han eller hon kan nu förstå sanningen om människan och sig själv. Vad vi är, Guds avbilder, och det vi kan bli, delaktiga i hans eviga liv. Nåden vi erbjuds är hjälp att alltmer orientera sig efter det, exempelvis genom att bejaka vissa bekräftelser och avvisa andra.
Allt vi definierar och upplever som kärlek, för att bekräftas, är inte gudomligt.
— Thomas Idergard
För sanningen är ju att vi är bekräftade bara genom att finnas, och därmed inbjudna till att bli “slutbekräftade” i en uppståndelse som Kristus. All annan bekräftelse är flyktig, ibland något vi kan ha och mista. Men ibland är den direkt skadlig för vårt eviga väl när den går emot vad Guds uppenbarelse i Kristus visar vad vi behöver göra, och inte ska göra, för att kunna ta emot uppståndelsen i våra liv. I den tro som börjar levas som omvändelse, ett annat tänkesätt än det självkonstruerade jagets, här i tid och rum. För att fullbordas av Gud bortom det.
[ Så hanterar kyrkorna hbtq-frågorna just nu ]
Gud är kärlek, det vet vi. Men allt vi definierar och upplever som kärlek, för att bekräftas, är inte gudomligt. När jag följer de växande kraven på pingströrelsen att, efter 2000 år av obruten kristen tradition, omdefiniera Guds uppenbarelse om ändamålet med sexualitet och äktenskap, ser jag förstås det Paulus varnar för i 2 Tim 4:3: “Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar”.
Utifrån dessa enkla ord ser jag i dag en gapande frånvaro av undervisning om behov av, och sökande efter, bekräftelse. Och jag undrar över de ledare, teologer och herdar som driver på, eller inte säger emot, vad för bekräftelse de söker: av vem, och var?
[ Frida Park: Är kyrkan tyst kommer hbtq-frågorna ändå avgöras inom loppet av en generation ]
