Eleven tittade på mig med ett förvånat uttryck: “Så du menar att man behöver vara artig i mötet med Gud?” Så förvånat att jag började tvivla på vad jag just själv hade sagt. Behöver man verkligen vara artig när man ber? Temat var andliga vanor och i min föreläsning hade jag beskrivit bön som en omvändelsehandling. Jag hade påpekat att tillbedjan inte bara kan vara ett spontant känslouttryck utan också behöver bli en övning i gudsfruktan (1 Tim 4:7), en viljeakt, något man bestämmer sig för. Ungefär på samma sätt som man kan bestämma sig för att alltid tacka kocken för maten oavsett om man tyckte den var god eller inte helt enkelt för att det hör till vett och etikett.
Enligt Romarbrevets första kapitel är människans ursynd, den ur vilken alla andra synder springer fram, människans ovilja att säga tack till den som skapat världen. Därför hör det till omvändelsen att öva sig i tacksamhet och tillbedjan. Eller som det heter i en klassisk nattvardsbön från 300-talet: “Låt oss tacka och lova Herren – det är tillbörligt och rätt.” Tillbedjan har alltså med moral att göra.
Visserligen är Gud vår pappa, broder och vän, någon man kan tala vänskapligt med och säga precis som det är till. Visserligen är Job ett föredöme då han vågade använda okvädningsord i mötet med Gud. Likväl behöver man ibland vara artig i mötet med Gud. Gud behöver inte vår artighet, men vi behöver vara artiga för att förstå vilka vi själva är. Att Gud är skaparen och vi hans avbild, och att Gud sätter värde på det vi säger och gör.
[ Eleonore Gustafsson: Så vet man om det är Gud eller människor som talar ]
Om vi tror att Gud bara tar emot vår tillbedjan om den bottnar i en känsla av översvallande tacksamhet har vi inte förstått vårt eget värde. Artighet har med självrespekt att göra, den som i mötet med andra människor tar i hand och säger tack har insett sitt eget värde, att även den lilla gesten äger tyngd och rymd. Den som varje dag ber en färdigformulerad bordsbön har insett att Gud sätter värde på allt jag säger och gör, inte bara de tillfällen då jag överväldigas av tacksamhet och lyckas formulera en egen bön.
Den som tar i hand och säger tack har insett sitt eget värde.
— Eleonore Gustafsson
Och vem orkar egentligen vara intim och personlig varje stund? Även ett äktenskap mår bra av lite artighet emellanåt. Man måste inte känna efter hela tiden, det räcker med att göra det som hör till vett och etikett.
Men det där med ande och sanning då? När Jesus sa att man måste tillbe Gud i ande och sanning menade han inte att all bön måste vara fri och komma från hjärtat. Bara att tillbedjan inte längre är knuten till templet i Jerusalem utan till de personer för vilka Gud uppenbarat sig. Därför är det inte fel att varje morgon böja sina knän och säga tack, av ren artighet.
[ Upprörda känslor efter uttalande av Carolina af Ugglas om psalmer ]
